Humor och värme från 30 år i kyrkans tjänst
Det säger Sune Österdahl och skrattar sedan själv åt sin förklaring av tanken bakom hans kommande bok, "Kyrkohistorier - eller en glad Österdahlare".
Beräknat släpp är i början av mars, så fort boken lämnat det estländska tryckeriet.
Kanske blir det en boksignering i gallerian på Östercentrum - "som Bison gjorde", funderar Sune.
Men vi tar det från början!
Sune Österdahl, vem är det?
- I dag är jag prost, även om det ibland fortfarande står kyrkoherde. Det är väl lätt hänt, jag har ju varit inom kyrkan så länge.
Som tonåring arbetade dock Hajdebybördiga Sune vid länsmejeriet i Visby, därefter i Buttle stenbrott och sedan vid Roma sockerbruk.
Först vid 24 års ålder påbörjade han sin kyrkliga bana. Åren 67-68 gick han kyrkans ungdomssekrerareutbildning och 68-73 arbetade han som just det, i Visby domkyrkoförsamling.
- Jag som var ateist från början! säger han med ett skratt.
I Sunes fall gick vägen från förnekelse till tro, via ett upplevt mirakel...
- Det var 1961 och jag jobbade vid mejeriet. Jag hade träffat Gunvor, min nuvarande hustru, och skulle åka hem från henne en kväll. Arbetet på mejeriet var det tyngsta jag haft och jag var väldigt trött. Gunvor sade "jag ska be för dig, så du kommer hem säkert".
Ateisten Sune satte sig i bilen och körde hemåt. Efter en kost stunds färd, somnade han vid ratten.
- Plötsligt får jag se en enorm vit skinande hand, som bokstavligt talat lyfter mina ögonlock! En ateist säger kanske att det var en dröm, men jag visste att det var något annat. Det är över 40 år sedan, ändå reser sig nackhåren när jag berättar om det! Jag blev kvar på vägen.
Den 29 januari 1978 prästvigdes Sune Österdahl för Visby stift.
Sedan dess har han arbetat som komminister i Klinte pastorat (78-89), kyrkoherde i Bunge pastorat (89-95) och kyrkoherde i Östergarns pastorat (95-05).
I höstas gick han i pension och nu är han som sagt prost, en hederstitel som biskopen kan tilldela särskilt förtjänta präster.
Pensionen innebär också att han och Gunvor, efter nästan 30 års boende i olika prästgårdar, nu bor i ett litet rött hus i Buttle.
- Jag trivs bra med det. Jag hugger skog, eldar med ved, går på jakt och annat. Det enda problemet med att det är litet, är att nu under OS så hörs det över hela huset. Hustrun brummar lite ibland.
Nytt skratt, innan Sune konstaterar att han minns de tio åren i Östergarn, ett av Sveriges minsta pastorat, med stor värme.
- Oj, det är mycket glädje och kärlek! Jag har aldrig varit någon större predikant, men...
Så plötsligt drar han sig en kyrklig anekdot till minnes.
- Det är en historia från Fårö. Det var en färjekarl däruppe, som en gång sade till mig att "en sak ska jag säga dig Sune - du är en djävel på att predika!"
Sune skrattar gott åt minnet.
- Jag visste inte om det var positivt eller negativt, men det såg ut som om det var positivt.
Du har nått ut, även till dem med ett mer profant språkbruk?
- Jo. Har jag haft någon styrka, så är det nog att jag är arbetare från början. Jag har kommit nära även dem som inte varit så kyrkligt vana.
Apropå det så drar han sig ännu en historia till minnes!
- den är också från fårö. Prästen stod framför kistan, höll ett griftetal och sade att "den här mannen har jag inte sett särskilt ofta i kyrkan". "Nej", fick han till svar, "han hade inte kommit i dag heller om vi inte hade bjudit honom!".
Sune skrattar igen och säger att det egentligen inte finns något "uppbyggligt" i boken.
- Inte mer än att man kan bli glad ? och det kan ju vara nog så uppbyggligt!
Just det uppbyggliga var en av de drivande krafterna till att Sune bestämde sig för att skriva sin andra bok.
Lagom till han slutade, blev han nämligen sjuk. Vad han först trodde var en hjärtinfarkt, visade sig senare vara vatten i lungsäcken och en dubbelsidig lunginflammation.
Sjukdomen skakade om Sune.
- Många tankar väcktes till liv. Så tänkte jag att "här kan jag inte gå och fundera på om jag ska dö i dag eller i morgon!".
Sune bestämde sig för att tänka på annat.
Resultatet blev en bok med Österdahlare, ett begrepp som myntades då kyrkvärden Åke Kihlén en gång tyckte att man skulle liva upp ett stiftsmöte med en rolig kyrklig historia, "en Österdahlare".
- Det kanske också varit en styrka, att jag berättat många vitsar och historier som jag samlat på mig under 30 år. Det är dem jag skrivit ner. Det är 90 sidor med 60-70 historier, illustrerat av min dotter Anneli Söderström.
Hur har dina historier tagits emot i kyrkan?
- Oftast, om jag har berättat en historia i samband med en predikan, så har jag inte fått mycket reaktion. Har jag berättat samma sak på en bröllopsfest, så skrattar de så de ligger dubbelvikta på bordet. Miljön spelar stor roll för hur en historia tas emot.
Har ingen blivit stött?
- Nej, så galna är inte historierna, även om någon är på gränsen. Jag har sållat bort de mest personliga sakerna. Det ska vara oskyldigt. Jag vill att boken ska kännas kärleksfull och rolig.
Sune Österdahl, som inte planerar några fler böcker, författardebuterade faktiskt redan 1982.
Även den gången var det, återigen faktiskt, sjukdom som låg bakom funderingarna och i förlängningen skrivandet av boken "Längtan efter tro"...
- Jag blev sjuk och väldigt förskräckt. Boken handlar om dödsfruktan, ångest. Den sålde slut på några veckor, 3 500 exemplar.
Boken med kyrkohistorier är dock något helt annat, säger Sune, som själv läser förhållandevis lite.
- Nu läser jag Stefan Einhorns "Att vara snäll", en bok om etik. Han skriver bra, lättläst. Annars läser jag inte mycket. Jag känner mig ganska fri så, behöver inte läsa alla Nobelpristagare.
Sune ler och säger att det känns skönt att ha blivit "så gammal att man inte längre behöver bevisa något".
- Många verkar tycka att det är viktigt med "rätt" böcker, "rätt" filmer och "rätt" föreläsningar, att tänka och säga "rätt" saker. Varför inte bara göra det man tycker är roligt, vara den man är? Det andra vill jag ge tusan i!
Så jobbar vi med nyheter