Humor och musik när Babben avslutade jazzsäsongen
Standard Selection, med Kenna Jacobsson på gitarr, Patric Lytholm på bas, Tommy Broström på trummor och Mikael Carlsson på piano, inledde instrumentalt, innan Babben Larsson äntrade scenen.
- Tack och tack för notstället, jag fick inte med mig något. De sa att jag inte skulle ha något, för då skulle jag inte synas, som att det nu skulle täcka något, sa Babben Larsson efter att ha sjungit den första låten.
Det välbesökta framträdande delades lika mellan musik och komik och det må vara att Babben Larsson inte är någon fulländad jazzsångerska, hon är en fulländad komiker, med otrolig scennärvaro.
I år fyller hon 50 år i år, liksom idrottsstjärnorna Björn Borg, Ingemar Stenmark och Thomas Wassberg och Babben Larsson talade om hur det känns att tillhöra den gyllene årgången 1956.
- Det bästa med dem är att de är föredettingar, jag har ju hela min idrottskarriär framför mig, sa Babben Larsson och spann vidare på ålderstemat.
Att fylla 50 menade hon är inte alls så hemskt som att fylla 40, då har man som kvinna redan passerat sitt bäst-före-datum och dessutom lärt sig att strunta i det. Då tycks det vara värre för männen att uppnå denna ålder.
- Det är liksom ånej, vad lite hår jag har, det är nog bäst att jag skaffar hästsvans, raljerade Babben Larsson och påstod att alla gubbar i hennes villaområde skaffat motorcykel och att en hel flock av Harley Davidson-motorcyklar med stödhjul, nu kunde ses i kvarteren och sjöng sedan apropå detta "What a difference a day make".
Att Babben Larsson trivdes på scenen syntes verkligen och att publiken tyckte om att ha henne där var lika uppenbart. Allra roligast hade nog Standard Selections trummis, Tommy Broström, som fick sig några slängar av sleven. Tillsist räckte det med att Babben Larsson tittade på honom, för att han skulle bryta ihop och högröd i ansiktet fick han gömma sig bakom en cymbal för att inte kvävas av skratt.
Det är sju år sedan Babben Larsson lämnade stå-uppscenen, men humorn har hon i behåll och på torsdagens Jazzklubb skämtade hon hänsynslöst om allt från jazz till ruccola och när det kom att handla om linnekläder, halmhattar, stora smycken i keramik och gråa pager, var det frågan om det skulle gå hem, men publiken, som skrattade gott, måste antingen haft en oerhörd dos självironi eller total avsaknad av självinsikt.
Babben Larsson saknar i alla fall inte självinsikt, när hon skulle sjunga "I?ve got my love to keep me warm", låten som Louis Armstrong och Ella Fitzgerald gjorde känd, försäkrade hon publiken om att hon inte hade några intentioner på att jämföra sig med dessa storheter och tur var nog det för hon kom av sig precis i inledningen, efter att ha stoppat i proppen i örat innan hon hunnit uppfatta i vilken tonart bandet spelade och fick börja om.
"Fly me to the moon" däremot, drog applåder redan i förväg, "I can?t give you anything but love", till dova basgångar, var bland det allra bästa på hela kvällen och i avslutande Fats Dominos "I?m walking", fick Standard Selection verkligen visa vilka duktiga musiker de är.
Naturligtvis blev det extranummer, det var oundvikligt och Babben Larsson klev egentligen aldrig av scenen innan hon var tillbaka.
- Ok, Broa (Tommy Broström, trummis red. anm.) har sagt att han orkar en låt till, sa Babben Larsson och sjöng sin egen svenska tolkning av "Theese foolish things", från den tiden då Babben Larsson spelade kabaré på Gutekällaren, döpt till "Visby by night".
Den stämningsfulla beskrivning av stadens nattliv, var kvällens bästa sångnummer och fick avsluta både spelningen och vårens Jazzklubb och en nöjd publik strömmade ut i den Visbynatt som Babben Larsson just så väl beskrivit.
Den 14 september räknar Jazzklubben med att dra igång igen.
Så jobbar vi med nyheter