Det är en annorlunda seriebok med en ruta per sida. I ett 140-tal bilder berättar Magnus Engström en tudelad historia. Berättelsen om läraren Katia, som försöker hejda en personlig kris genom att söka ny mening i livet vävs samman med den om Torsten. Han är en pensionerad poliskommissarie som återvänder till Gotland för att lösa ett ouppklarat fall - mordet på Visby hotell. På så sätt är "Luftspår" även lite av en deckare, ett intryck som förstärks av bokens omslag. Och Torsten möter den misstänkte gärningsmannen...
"Luftspår" är en spännande lek med seriegenren. Anslaget är poetiskt. Med sin form är utrymmet begränsat, men Magnus Engström är ändå sparsmakad. Texten under bilderna är kort, ibland vag. Pratbubblorna i bilderna är inte till för dialog eller för att föra berättelsen vidare. Oftast är de ett onomatopoetiskt svirr.
Lika diffusa är inte bilderna. De är gjorda med omsorg, konstnärliga men ändå med en känsla av fotografi. Det är lätt att känna igen ett flertal Visbymiljöer.
"Luftspår" är ett spännande experiment som i flera avseenden är lyckat. Det gäller främst formen. Men samtidigt har Magnus Engström svårt att knyta ihop de båda berättelserna, trots att Katia visar sig vara dotter till Torsten.