Höstlöv i Hemse Filmstudio
Sommaren dröjer sig kvar, men snart river höstvindarna i löven. Då kommer filmstudions höstprogram som på beställning, och vi kan åter se fram emot några varma kvällar i biosalongen.
Först ut bland filmerna är Skenbart - en film om tåg (28/9). Det är Peter Dalle som återkommer med en något originell skapelse: en svartvit film, som dessutom är rolig. Vi minns kanske hans senaste, Ogifta par en film som skiljer sig. Handlingen i Skenbart tilldrar sig ombord på tåget till Berlin, dit en udda samling personer tänker bege sig.
Förvecklingar och överraskningar ingår s a s i konceptet. Flera toppenskådespelare finns med.
Nämnas kan Gösta Ekman, Gustaf Hammarsten och Anna Björk. Nämnas bör också en skicklig fotograf, Göran Hallberg.
I Berlin just utspelas handlingen i nästa film, Good Bye, Lenin! ( 12/10). Tiden är 1989 och Berlinmurens fall. Upptakten till filmen skildrar hur en av huvudpersonerna, då elva år, i TV följer det ryska rymdskeppets Sojus färd år 1978. Hans mamma är en trogen partifunktionär, hans pappa har flytt till väst.
Murens fall utgör sedan bakgrunden till hur mamman hamnar på sjukhus och missar hela förloppet och hur sonen och hans syster försöker låtsas att allt är som förut, när modern tillfrisknar. Det är en film fylld av humor och eftertanke.
Katrin Sass som spelar modern, var i DDR en firad skådespelerska men hade efter enandet svårt att få roller. Efter Good Bye regnar anbuden över henne!
Ännu en film om tåg! Dvs den utspelar sig inte ombord på ett tåg. Mannen på tåget ( 26/10 ) kommer till en fransk småstad i akt och mening att råna en bank. Han möter en äldre man som visar honom vänlighet. Bådas liv förändras. Det är samvaron mellan männen som är nerven i filmen.
Historien är klassiskt enkel, och regissören, Patrice Leconte genomsyrar berättelsen med lödighet och spänning. De båda männen spelas av Johnny Holliday (från början fransk rocksångare) och Jean Rochefort, en av Frankrikes förnämsta skådespelare.
Valdagen ( 9/11) visar oss också ett omaka par, en valförrättare och en soldat som ska fungera som vägvisare. Under en dag ska de förrätta val på en liten iransk ö. Regissören heter Babak Payami. Med filmen vill han visa på det absurda i själva tillvägagångssättet i ett val. Det sker med en subtil humor och en kärlek till människorna på den lilla ön. Relationerna mellan valförrättaren och soldaten förändras också. Intressant film som ger en inblick i ett annorlunda samhälle.
En riktig klassiker finns med i höstens program, Trasdockan ( 23/11) från 1955, regisserad av Charles Laughton och med Robert Mitchum och Shelly Winters i huvudrollerna. Den går under beteckningen skräckfilm, och ibland är den nästan plågsamt spännande.
Mitchum spelar lysande en psykopatisk predikant som gifter sig med änkor för pengar. När Winters kommer in i bilden vet tittaren var pengarna finns, dock inte Mitchum. Filmen är en allegori om oskuld, ondska och hyckleri. Filmen var Laughtons enda regiarbete. Dock känner vi honom som en berömd skådespelare.
Terminens sista film ( 7/12) är en av de allra nyaste och helt annorlunda mot Trasdockan, Lost in translation. Kanske kan man karakterisera den som ett filosofiskt inlägg om språk. Hursomhelst handlar den om två amerikaner som träffas på ett hotell i Tokyo.
Båda känner sig ensamma och utlämnade i en främmande stad. Det är amerikanskan Sofia Coppolas genombrottsfilm. Hon fick en Oscar för sitt originalmanus liksom också Bill Murray som spelar den äldre mannen. Den unga Scarlett Johansson gör en fin insats som Charlotte, gift med en upptagen kändisfotograf. Tillsammans upptäcker de världsstaden.
Genom höstens filmer får vi bevittna ett antal möten, i några fall enbart mellan två personer. Kameran lyckas förmedla närhet och spänning och får oss att leva med i situationer och miljöer. Väl mött i biomörkret!
Så jobbar vi med nyheter