Hoppet seglar med ek från Burs

Sommaren 2005 köpte Sven Larsson från det största sågbladet han kunde hitta. Med det tog han sig an att fälla en mer än hundra år gammal ek nära Burs prästgård. Den gamla eken var halvdöd, men det fanns friskt virke som kunde användas till en kulturinsats av annorlunda slag.
I Sten Westerholms bok "Den sista skutan" kan man läsa om hur eken från Burs fraktades till Stockholm för att bli för- och akterstockar till galeasen Hoppet.

Boken berättar om hur skutan som byggdes i Spithamn i Estland av estlandssvenskar 1925-26 renoverats och hur den nu seglar som ett exempel hur sjöfarten knöt band mellan bondebefolkningen kring Östersjön. Trots att det inte har gått så lång tid är den flitiga trafik med fisk och potatis, sälspäck, kalk och slipstenar som bedrevs mellan Östersjöhamnarna i början av 1900-talet för många en glömd epok.
Andra världskriget och den sovjetiska ockupationen satte punkt för den gemenskapen. Många av fartygen som seglat mellan kusterna höggs upp eller konfiskerades av den ryska staten, och järnridån mellan öst och väst delade Östersjöns befolkning.

Mattias Schönberg på Nibondas byggde Hoppet av Spithamn, en galeas helt i furu. 1926 var den färdig och gjorde sin första längre resa med potatis till Stockholm i november 1927.
Året därpå såldes Hoppet till Finland, först till Saltvik på Åland och sedan vidare till Vålax i Borgå landskommun. Sedan följde ytterligare några ägarbyten, men hela tiden med finska ägare. Mot slutet av 1944 krävde ryssarna att Finland skulle ställa en rad fartyg till krigsmaktens förfogande.
Hoppet och en mängd andra fartyg beordrades till Hangö, för att transportera krigsmateriel och soldater till Dagö och Ösel. I den tranporten gick många skutor under, men Hoppet klarade sig tack vare en klipsk besättning.

Hoppet fortsatte sedan att segla med frakter, men 1965 såldes hon till Stockholm för att bli fritidsbåt. Under en seglats mellan Gotland och fastlandet för många år sedan började fartyget ta in vatten. Hoppet höll på att gå under men räddades genom en insats av militära fartyg.
Efter det följde en renovering som på nytt knyter samman länderna kring Östersjön. 2003 startades en insamlingsstiftelse som köpte Hoppet av en privat ägare. Stiftelsen står Donnergymnasiet på Gotland nära.
Det har sin förklaring i att skolans förra rektor Birgit Eldh är född på samma strand i Spithamn där Hoppet byggdes. Det var Birgit Eldh, tillsammans med Sten Westerholm som då var rektor för Svenska folkhögskolan i Estland, som tog initiativ till att rädda galeasen Hoppet för eftervärlden.
Nu står ett nätverk med Donnergymnasiet, Svenska folkhögskolan i Estland och Finland, samt Aibolands museum bakom Hoppet. Att galeasen är ett fartyg värt att bevara visades 2002, då Statens sjöhistoriska museers fartygsråd beslutade att k-märka Hoppet.
Förutom Sten Westerholms bok om Hoppet finns även en hemsida på internet där man kan följa arbetet. Den har adress www.hoppet.se