Men få, om ens någon, har i så fall mer status än Anders Tengner. Hårdrockaren i mig vill byta liv med honom. Han var du och bror med i princip varenda hårdrockare av rang från 1980 och framåt.
Och i den här boken, smart indelad i kapitel band för band, ger han oss en inblick i en rockjournalists liv i en tid då det ännu gick att åka med i turnébussen och få artisternas privata hemtelefonnummer.
Jag var skeptisk till en början, skulle detta kännas ens det minsta relevant i dag? Men jag blev om inte trollbunden så åtminstone fascinerad.
Hårdrocksbibel
För hårdrocksnördar med rötterna i 80-talet, sådana som växte upp med magasinen Okej, Rocket och Hammer är denna bok så nära en bibel man kan komma. För vanliga dödliga är det en samling roliga historier.
För mediefolk är den ett tidsdokument över en sedan länge svunnen era där tillgänglighet inte stavades tiominutersintervjuer, trelåtsregler och presskonferenser med i förväg inlämnade frågor.
Jag skulle gett vad som helst för att ha fått vara med. Nästan i alla fall.
Genuin känsla
Alice Cooper säger i boken: "Anders, don’t let the truth stand between you and a good story". Det är möjligt att Anders Tengner har skarvat här och var, men det spelar mindre roll. Känslan är genuin. Jag har ingen anledning att misstro honom.
Snarare känns det som att han tonat ned de galna 80-talsåren och gjort banden snällare än vad de var.
Åtminstone om man, som jag, plöjt biografier av Slash, Ozzy och Mötley Crüe och fått min världsbild därifrån.
Jag tyckte om den här boken. Jag blev avundsjuk. Det kommer du också att bli.