KAPPELSHAMN Efter många års turnerande har Rebecka Rolfart funnit ro på norra Gotlands kust. Där tar hon till sig av fantasin, i skogen och på stranden får det undermedvetna näring.
Låt mig som skribent vara tydlig: faktum är att det är lite oklart vad den här intervjun egentligen handlar om.
Den kanske handlar om musik, om att för drygt tio år sedan slå igenom med creddiga Those Dancing Days glada pop, turnera som en galning i Sverige och utomlands för att sedan gå vidare i nya projekt; som Second Oracle och The Hanged Man.
Eller handlar den om att efter ett helt liv i Stockholm finna sin plats på Gotlands kust, bland vindpinade tallar, mättade färger och ett alltid viskande hav.
Kanske rent av om en inre resa, om hur fantasin korresponderar med det verkliga, om tecken från ett liv bortom det vi känner och om att drabbas av spökförlamning.
I själva verket handlar den nog om allt det där samtidigt.
– Ja, det är ju så, säger Rebecka. Allting hör ihop, allting är en följd av någonting annat. Varje månad gör jag små ritualer där jag frågar mina tarotkort om vägledning, de träffar alltid alldeles för rätt för att inte tro på.
Sedan ett år studerar Rebecka på Ella Composer vid folkhögskolan i Fårösund. Hon ville bort från allt, bryta upp, vända rockbranschen ryggen, den bransch hon varit del av så länge, den som givit framgång men också tärt och snärjt. Nu slog hon sig fri...och hittade ett oväntat lugn i skapandet av filmmusik.
Rebecka växte upp i Nacka utanför Stockholm men har tillbringat sina uppväxtsommar på Gotland. Hon minns havet och skogarna, känslan av mystik, som om någon iakttog henne. Spöken kanske, eller andar från andra sidan.
I hela livet har hon varit öppen för det övernaturliga, för drömmar och vad de berättar om nu och sedan.
För tolv år sedan köpte föräldrarna till slut ett hus på norr, där de bor permanent sedan två år. Det är för närvarande även Rebeckas fasta punkt efter att ha lämnat sitt rum på folkan, så långt från ett allt mer påfrestande och larmande Stockholm.
Jag frågar under intervjun om hon längtar tillbaka. Det gör hon inte.
– Inte för en sekund. Till mina vänner kanske, men inget annat. Du vet, att gå vid kusten när man känner sig låg, när vinden ilar genom en tom bröstkorg, när färgerna mättats och barken på de krumma träden går från blött och murrigt till rosa och guld...då finns det plats för övermäktiga känslor, det finns det aldrig i tunnelbanan till Telefonplan.
Rebecka slog, tillsammans med barndomskompisarna Lisa och Cissi, igenom med bandet Those Dancing Days i mitten av 00-talet. De gjorde creddig indiepop, hyllades av recensenterna och allt gick så fort att de själva knappt hann med.
Those Dancing Days övergick i bandet Vulkano men till slut, efter sju år, fick Rebecka nog av kompromisser och ställde undan såväl bas som gitarr. Det var för sju år sedan, livet går i sjuårscykler, det är Rebeckas övertygelse.
– Jag kom in på en konstskola då, Gerleborgsskolan i Hjorthagen. Popkarriären tog slut där, jag var bara tvungen att bryta med bandet, stå ensam i mitt skapande och hitta det som är jag.
Gjorde du det? Hittade dig själv?
– Jag hittade mitt inre mörker, det kom med måleriet. Som en våg inifrån kom det.
Berätta.
– Att lämna barndomsvännerna i bandet, lämna en privat relation...det var en tid av så mycket uppbrott, men samtidigt behövde jag det. Jag behöver fortfarande mörkret. Jag trivs där, det är ganska vilsamt att vistas i det mörka.
Är du bra på att vara ensam?
– Ja...jätte! Det har jag alltid varit, redan som barn. Jag är bra på att umgås också, men sämst på att höra av mig till polare. Gud så dålig jag är på det! Men ensamhet...ja, jag behöver den, först då hör jag vad mitt inre är fullt av. Då nås jag av musiken, bilderna, berättelserna.
Då tar hon till sig av fantasin, säger hon. Ända sedan uppväxten i Nacka har hon funderat och byggt scenarion.
Den här intervjun görs i Almedalsbiblioteket – Rebecka är i Visby för en intensivkurs på trafikskolan – men i tanke och känsla är hon i strandskogen vid Kappelshamnsvikens västra sida.
Där finns alla möjligheter att fly in i en annan värld; de knotiga träden, grenverkens tecken mot den vita himlen, stenstranden, kalkstensskulpturena med sina hälsningar från miljoner år.
– För fem år sedan köpte jag en husvagn som jag tänkte bo i, det var på fastlandet. Det blev aldrig så, jag tror jag var i den tre gånger. Men i fantasin har jag bott där hur mycket som helst, målat, spelat, skrivit...
Så den kanske var värd pengarna, trots allt?
– Haha, jo, kanske det. Nu har jag givit bort den, men i min inre värld är jag fortfarande där ibland.
Trots fantasins möjligheter är det ändå bäst i verkligheten, säger hon. Inte jul och födelsedagar och sådant, de är så ångestladdade och kan bara gå fel. Men de gånger det bara flyter, då allt vibrerar och bara är ett stort ”wow!”...
– ...då är det helt oslagbart, med vänner, eller ensam i skogen, när man är i samklang med nuet, det är så stort. Skogen är min musa och min trygga famn...jag har haft år av ångest, då har skogen blivit min medicin.
Popkariären var inte över efter Those Dancing Days, ty Rebecka har musiken i blodet. Som kompmusiker spelade och turnerade hon med akter och artister som El Perro Del Mar, Amanda Bergman, Taxi Taxi och Ebbots kompband The Indigo Children.
Och dessutom var hon snart på banan (läs: scenen) igen med nya projekt, som Second Oracles psykedelia och The Hanged Man, det som startade som ett enmansband med snart trots allt växte sig större.
Debutalbumet ”Of Blood Is Full”, med sitt mardrömslika uttryck och Rebeckas texter från det undermedvetna, spelades in på en gammal vingård i Italien och gavs ut 2017.
Grunden till skivan kommer från huset på norr, manisk som en tokig professor skrev hon, skrev och skrev:
– Jag isolerade mig en vecka och bara tog in omgivningarna, det finns stigar som är hela The Hanged Man-låtar. Det blev fraser och skisser som bandet sedan arbetade vidare på tillsammans. Det är det bästa med musiken, när den växer fram i bandmiljön.
Det mänskliga psyket har alltid intresserat henne, säger hon. Hon vänder sig gärna dit, som det där med tarot-korten som hon checkar läget med. Gruppnamnet The Hanged Man är taget just från ett tarot-kort, en man som hänger upp och ner.
– Det står för att man offrat saker, som att jag brutit med mina gamla vänner, och att man ser saker på ett nytt sätt, i mitt fall konsten och musiken.
Det undermedvetna har varit närvarande sedan barnaåren, då när skogen var full av ögon. Men ibland har det tagit sig mer handgripliga uttryck. Som i lägenheten i Gamla Stan i Stockholm där hon bodde en tid.
Rebecka dricker te bland böckerna i biblioteket, drar upp fötterna under sig, men i berättelsen är hon där igen:
– Det var tidigt på morgonen, jag låg i sängen och hörde steg i rummet, jag låg med ryggen mot och tänkte ”vem är här så här dags? Är det mamma?”...och så kände jag hur hon satte sig bredvid mig, jag ville knuffa bort henne men kunde inte röra mig, jag låg som förlamad, bara det där trycket över bröstet.
Nej, hon köper inte de torra vetenskapliga förklaringarna, säger hon. För sådana har hon hört och läst. Nej, maran finns i alla, det är övertygelsen.
– Klart det finns någon liten jävul inom oss! För det där hände även natten därpå när jag skulle somna.
Att någon kom in i rummet?
– Ja, fast då trycktes jag ner i sängen och så började det tjuta i öronen, det var otroligt läskig.
Det var därefter hon googlade ordet ”spökförlamning”, vilket ledde vidare till sömnparalys.
– Jag har haft problem att somna emellanåt, maran som kommer och rider en om natten, gör en paralyserad...nej, det där går inte att vifta bort.
Händelserna i den där lägenheten gav upphov till låten ”Blåkulla” som inleder skivan ”Of Blood Is Full”. ”Mitt favoritintresse är att sova och drömma, det kan vara så jävla flummigt. Man drömmer något på natten och ser det sedan på dagen, det kan inte bli mer fängslande”.
Gotland är Rebeckas plats på jorden just nu, här bor hon med Brum, en barndomsnalle med lila kalsonger som följt med genom alla flyttar. Lägenheten i Stockholm är uthyrd till hennes ex, hon är åter i en uppbrottsfas, sju år sedan sist. En relation är över och en älskad mormor har nyligen lämnat livet, nu finns plats för framtiden.
Utöver arbetet med The Hanged Man och Second Oracle (som spelade på Döskallen under våren) är fokus riktat mot filmmusiken ty hon är trött på sin egen röst.
– Hela världen börjar krackelera, varför ska jag då berätta om mig? Det måste inte handla om mig hela tiden, mina känslor, mina tankar, jag har inget mer att berätta.
Alla har något att berätta!
– Inte just nu! Jag hade turnerat som en dåre och fick nästan panik till slut, varför ska jag synas, varför ska folk titta på mig, handlar musikbranschen någonsin om musik, är det inte i själva verket bara att posta bilder på Insta som är det viktiga...
...säger hon i en svada om sakernas tillstånd, för att landa i de bilder som nu istället talar till och berättar genom henne.
– Nu är det bilderna som skapar musiken, det är upp till mig att känna vad de berättar. Jag blir som ett membran och det är så vansinnigt inspirerande.
I det skapandet hon får ro, säger hon. Långt från ljusriggar och turnébussar, långt från t-bana och stress. Hon har bestämt sig för att bo kvar på ön, åtminstone till vidare, för att det är det hon verkligen vill och behöver.