Sällan har en premiär varit vackrare, solen som lyste upp grönskan i klosterruinens park och över det de svirrande svalorna mot kvällshimlen.
Men i år finns det en orm i denna edens lustgård - Jago. Så förslagen är han med sina lögner och intriger att forskare använt Shakespeares rollfigur för att utforska lögnens mekanismer. Jago är en arketyp för lögnaren.
"Othello" är en pjäs fylld av människans sämsta sidor - rasism och främlingsfientlighet, högmod och med den oförmågan att lyssna, avundsjuka, kvinnomisshandel och hedersvåld, hat och lögner. Men värst av dem alla är inte lögnen utan svartsjukan, som Shakespeare beskriver som "ett hånskrattande grönögt monster som slukar köttet som det närs av".
Svartsjukan blir Jagos främsta vapen när han hämnas Othello, generalen som i stället för Jago utsett Cassio till sin stabschef. Själv utnämns Jago till Othellos adjutant och som uppassare tvingas han springa ärenden åt den man han avskyr mest. Bakom ryggen kallar han Othello för "Svartingen" (men är dock inte ensam om att använda rasistiska tillmälen).
Det är Jagos ondskefulla planer som driver handlingen i "Othello". Han har den trovärdighet som är lögnarens främsta vapen, men inför publiken avslöjar han sitt riktiga jag bakom masken. När han med en etterdrypande replik fällt Othello avsvimmad till marken är hans kommentar till oss att han just delat ut "en lagom dos för en lättledd idiot". Allan Svensson är utmärkt i rollen som Jago. Enligt honom själv skulle Hitler vara en favoritroll, men Shakespeares Jago verkar inte ligga långt efter. Med ett effektivt minspel visar han hur lögnaren njuter av sitt intrigspel. Att hålla masken utåt och samtidigt sprida galla över allt och alla är ett spel som passar Allan Svensson.
Det är kring Jago allt kretsar. Även om Othello har makten är han en bricka i spelet, och när väl Jago sått sitt frö med avundsjuka i honom går han under. Peter Gardiner skildrar hans vandring från den djupt förälskade till den sjukt misstänksamme med de nyanser förvandlingen kräver - även om den flammande svartsjukan får större proportioner än den djupa kärleken.
Othellos kärlek till Desdemona är grunden i pjäsen, men trots det spelar kvinnorna en mer undanskymd roll. Som så ofta i Shakespeares pjäser lyssnar man till dem först när tragedin är fullbordad och allt är för sent.
På ett sätt står kvinnorna i fokus ändå. "Othello" är som sagt en pjäs fylld med mänskliga tillkortakommanden, och som regissör har man en palett av olika teman att lyfta fram. När Riksteatern spelade pjäsen för två år sedan var det rasism och främlingsfientlighet som stod i centrum.
Romateaterns regissör Thomas Segerström väljer att lyfta fram mäns våld mot kvinnor. "Det där har jag inte gjort mig förtjänt av" utropar Ida Wallfelt i rollen som Desdemona när hon första gången misshandlas av den svartsjuke Othello. Och visst är pjäsen ett bra tillfälle att lyfta frågan om kvinnomisshandel.
Vad är det som får män att slå kvinnor, ja, i "Othello" till och med ta livet av dem? Efter att ha fullbordat sin dårskap konstaterar Othello själv att det var ett verk av en som älskade mer djupt än klokt. Räcker den förklaringen?
Med fokus på våldet mot kvinnor är Romateaterns uppsättning av "Othello" rykande aktuell. I programbladet intervjuar Ida Wallfelt förra länspolismästaren Carin Götblad. Hon är nu regeringens samordnare i arbetet mot våld i nära relationer, och ger i intervjun sin syn på mäns våld mot kvinnor och varför den frågan är så svår att hantera. Intervjun är ett bra komplement till pjäsen och visar att Romateatern har en genomtänkt idé som håller ända från programbladet till slutscenen.