Hallström och hundar är oemotståndligt

Ibland ägnar man en timme åt att skriva en recension som man sedan får ägna ett helt yrkesliv åt att ångra. Fnysandet från femhundra filmförståsigpåare får redan mitt hår att fladdra, och redan nu är jag ökänd i bättre cineastkretsar som mannen som satte överbetyg till hundar.
Men ibland är du på ett visst humör, stjärnorna står i en viss konstellation och vissa filmer griper dig med ett milt tag om hjärtat och släpper inte taget. Så är det med "Hachiko - en vän för livet", Lasse Hallströms film som obegripligt nog gick direkt till dvd i USA. Denna långfilmsversion av cuteoverload.com lägger från första scenen huvudet på sned, gnyr, gnuggar sig mot ditt ben, och du vet hur det är, du kan inte låta bli att plocka upp den i famnen och sedan är du fast.
Filmen bygger på en sann, japansk, historia om världshistoriens trognaste hund. Nu har den flyttats till en sådan där amerikansk småstad som utgör den mänskliga civilisationens absoluta fulländning; där husen är låga och snickarglada och löven ständigt höströda, där raser och klasser lever i harmoni, driver små bagerier och bokhandlar, kallar varandra vid förnamn och utan undantag röstar på Barack Obama.

Just där, vid tågstationen, sitter Hachiko och väntar på sin husse Richard Gere. Som en spetsörad metafor för vänskap, klokhet, lojalitet och familjeband. Jag vet, jag borde spara den där fyran till ett europeiskt förortsdrama om hat, idioti, svek och skilsmässor.
Men det är något oemotståndligt med kombinationen Lasse Hallström och hundar.

Erik Helmerson/TT Spektra
erik.helmerson@ttspektra.se