Gripande och livsglatt om kärleken och döden
Johan och Fredrik. Fredrik och Johan.De möts som unga kan mötas. Plötsligt, känslosvallande och trevande. Kärleken hittar sin form, växer och blir till en innerlig relation.
Och så, mitt i livet - döden.
Den kommer som ett brev på posten. En kallelse till ett hiv-test.
Fredrik har det redan, det vet han. Frågan är om han gett det till Johan. Johan, som han heller skulle dö än skada.
Så sade han, den där gången de förlovade sig på klipporna vid havet.
Nu, när skadan är skedd, drar de båda sig undan som sårade djur. Själsligt sårade, mer än fysiskt.
Sorg, ilska och rädsla sväller inom dem och äter upp all värme, allt syre, som håller liv i deras tvåsamhet.
Men kärleken dör inte, trots ensamheten.
"Efter Fredrik" har många bottnar.
Ungdom och livsvisdom, trohet och otrohet, vardag och dramatik, förlåtelse och hämnd, fördomar och insikt, frigörelse från föräldrar och klivet in i vuxenlivet.
Huvudkaraktärerna är förvisso homosexuella, men det blir en bisak.
Mest av allt är det berättelse om kampen för och styrkan i kärleken - till en annan människa och till livet - och om rädslan för svagheten i detsamma.
Tilltalet är ungt och den ännu yngre publiken lyssnar, verkligen lyssnar. I över två timmar.
Det är omöjligt att låta bli. Det är på liv och död.
Mattias Brunn, född -76 och erfaren skådespelare och dramatiker, rör sig ledigt på scenen och mellan könsord, känslostormar och livets absoluta grundstenar.
Bakom honom rullar i storformat filmklipp, bilder och musik, som väl tillpassat nyanserar och förstärker de skeenden han minns och återger.
Det är rakt och lättillgängligt. Finstilt, nästan helt utan krusiduller. Livet är stort nog som det är. Liksom döden.
Mattias Brunn och hans monolog imponerar. Storligen. Han vecklar ut en själ och sin kropp, griper tag och ruskar om. Roar och oroar.
När applåder och jubel dött ut efter den andra och sista akten, blir det nästan helt tyst i Säveskolans aula.
När lamporna tänds syns förlägna leenden i gråtmosiga ansikten. Någon skrattar lite konstlat, lättar på trycket av obekväma känslor och tankar. Andra gestikulerar, berömmer lyriskt upplevelsen.
Vissa dröjer kvar i bänkarna.
Några av besökarna kommer säkert att söka sig till Mattias Brunns blogg och hans av känslosamma omdömen fyllda gästbok på internet. Här är ett:
"Vår rektor sa att vi skulle få en glass ifall vi inte tyckte om den, vi borde ge henne en glass istället! Kändes inte ens som en teater, kändes som att allt var på riktigt! [...] Otroligt vacker, vi vill se den igen!"
Emelie Bergbohm, ordförande i gotländska Tablå, har också skrivit: "Jag är jättenervös. Det här är första gången vi kommer arrangera, vi blev en riksteaterförening i höstas. [...] Vi ska göra ett kanonjobb och ser mycket fram emot att få träffa dig! Trevlig resa över havet!"
Oron var obefogad. Tablå fick en smakstart.
Så jobbar vi med nyheter