Gotländskan Hjördis Petterson 100 år

I dag skulle en av Sveriges största skådespelare genom tiderna - gotländskan Hjördis Petterson, ha fyllt 100 år.
- Hon är en av de absolut främsta begåvningarna i vårt land. Hon hade en fantastisk mimik och känsla för tajming - ett absolut gehör för komik. Tyvärr är hon lite bortglömd, säger Jan Göransson, Svenska filminstitutets presschef.
Bagardottern Hjördis Olga Maria Pettersson, föddes i Visby 1908 och började tidigt ägna sig åt musik, sång och teater.
- Hon var väldigt stolt över sitt gotländska ursprung, det kommer jag väl ihåg från tv-intervjuer från 70- och 80-talen, säger Jan Göransson.
Redan som nioåring började hon ackompanjera stumfilmer och några år senare Visby Amatörsällskaps föreställningar. Där mötte hon skådespelaren, teatermannen och sommargotlänningen Emil Hillberg, som under flera år gav henne teaterundervisning per brevkorrespondens.

1927 började Hjördis Petterson på Dramatens elevskola och gjorde sin allra första roll på Dramatens scen samma år, som Häggestadbondens dotter Ingrid i Ibsens "Per Gynt". Totalt gjorde hon närmare 70 rollen på Dramaten, den sista 1985, som Adelaida Bruckner-Csermlenyi i "Kattlek". Hjördis Petterson arbetade även vid bland annat Folkteatern i Göteborg, Göteborgs stadsteater, Intiman och Folkan i Stockholm och medverkade i tre Karl Gerhard-revyer och 22 Kar de Mumma-revyer.
- Jag såg henne faktiskt på teater två eller tre gånger, bland annat i en Karl Gerhard-kavalkad. Hon sjöng en hel del i föreställningen och det var helt fantastiskt, säger Jan Göransson.
Filmdebuten kom 1933, som cigarrfröken i "Kanske en diktare" med Gösta Ekman i huvudrollen. Med cirka 140 filmroller i bagaget är Hjördis Petterson en av Sveriges flitigast anlitade skådespelare.
- Jag tror att hon har svenskt rekord bland kvinnor, jag tror ingen har gjort så många filmer, säger Jan Göransson.
Allra mest känd blev hon kanske som Selma i "Lille Fridolf och Selma".
- Hon kom ofta att spela satkärring - fast på ett roligt sätt. Hon fick spela i romantiska kärleksfilmer också, men hon var mycket roligare i de här rollerna. Många gånger spelade hon biroller, men gjorde något fint av dem, säger Jan Göransson.

Även om satkärringen blev hennes signum, saknade Hjördis Petterson inte bredd.
- Hon kunde sjunga och spela både överklassdam och arbetarklasskvinna - man trodde på henne lika mycket i båda rollerna. Jag har aldrig sett henne dålig, även om hon varit med i halvdåliga filmer har hon aldrig varit det. Hon höjer temperaturen när hon kommer in, säger Jan Göransson.
På film hade Hjördis Petterson oftast svar på tal, men i verkliga livet var det inte alltid så.
- Annalisa Ericson, som var god vän till Hjördis, har berättat att de vid ett tillfälle satt på en restaurang och vid bordet bredvid satt Jussi Björling - hennes stora favorit. Men när hon gick fram till hans bord för att äga några ord fick hon inte fram ett ljud, utan började gråta. Det tycker Annalisa är så roligt och jag med, men samtidigt rörande.
Den 1 november uppmärksammas Hjördis Pettersons 100-årsdag under filmfestivalen "Länge leve filmen!" i Stockholm. Då visas Hjalmar Bergman-filmatiseringen "Hans nådes testamente" från 1940.
- Jag har inte sett den själv än, men den fick väldigt fina recensioner, säger Jan Göransson.
Hjördis Pettersson gick bort 1988 och ligger begravd på Tofta kyrkogård.