Gotland fritt igen år 1808

Befälhavande amiralen i Karlskrona, Johan af Puke (son till en gotlänning) fick af Klints rapport om ryssarna på Gotland den 26 april. Han handlade snabbt. Generalguvernören i Skåne, fältmarskalk Toll, och konteramiralen Rudolf Cederström underrättades. Den sistnämnde låg med sin eskader utanför Mön, när han den 27 april fick order att förbereda ett företag mot Gotland. Då hade den brittiska flottan nyligen förstärkts och övertagit full kontroll i de danska farvattnen. Svenska flottan skulle övervaka den tyska kusten.
Toll och af Puke måste emellertid avvakta kungens beslut, innan de kunde företa sig något mot Gotland.

Till Stockholm hade underrättelsen nått den 27 april - tack vare Donners båt från Klintehamn. Även Gustav IV Adolf handlade snabbt. Order att befria Gotland avgick till Toll den 28 april och kom fram den 2 maj.
Toll kunde då genast beordra trupp att med "marche forcé" (hästskjuts) bege sig till Karlskrona för ilastning. Samtidigt sände af Puke ut linjeskeppen "Manligheten" och "Tapperheten" för att avskära ryssarnas förbindelser. De avseglade den 2 respektive 6 maj. Cederströms eskader angjorde Karlskrona redan den 5 maj. När truppen ilastade den 8 och 9 maj, kom underrättelsen om Sveaborgs kapitulation!
Undsättningskåren bestod av en bataljon ur vardera Kronobergs, Jönköpings, Kalmar och Konungens eget värvade regemente, samt ett batteri ur Wendes artilleriregemente. Hela styrkan utgjordes av 2 089 man med sex 6-pundiga kanoner och åtta 3-pundiga så kallade nickor, som kunde dras med handkraft. Inga hästar medfördes utan skulle anskaffas på Gotland. Befälet fördes av överstelöjtnant Carl Johan Fleetwood, Jönköpings regemente.

Den 11 maj avseglade Cederström med linjeskeppen "Gustav IV Adolf", "Vladisslaff" (ryskt krigsbyte från Hogland 1788), "Prins Adolf Fredrik" och "Äran", fregatten "Bellona", briggarna "Svalan" och "Disa" samt jakten "Falken". "Bellona" sändes i förväg för att beordra "Manligheten" och "Tapperheten" att gå in mot Slite och blockera den ryska transporteskadern. Det gjorde de den 12 maj och avlossade några varnande skott.
Bodisko tänkte då förstärka försvaret där men ändrade sig, då han fick veta att en svensk eskader nalkades. Hans utkikar på Hoburgen hade sett den. Då besatte han förskansningarna vid Visby med drygt 1 100 man och 20 artilleripjäser. På så sätt blev staden hans förhandlingskort.
Cederströms eskader låg på morgonen den 13 maj utanför Hoburgen och väntade på vind. Några bönder, som då rott ut, gav honom ganska korrekta underrättelser. Samtidigt återkom "Bellona" med upphämtade gotländska lotsar.

Lördagen den 14 maj fick Cederström god sydvästlig bris och seglade upp mot Östergarnslandet. På eftermiddagen ankrade han i Sandviken. Den har jämn sandstrand och där fanns Sysne brygga. Jägardivisionerna, det vill säga bataljonernas yngsta soldater, landsattes redan vid tretiden. De fick genast hjälp med att samla in hästar.
Allt infanteri hade kommit i land vid åttatiden på kvällen och då fanns till varje man 60 patroner och torrskaffning för tre dagar. Under natten fördes artilleriet in i barkasser. Allt fungerade perfekt - på dagen tre veckor efter af Klints kapitulation.

Klockan fem på söndagsmorgonen den 15 maj anträdde Fleetwood marschen via Skogby till Dalhemsvägen. Den följde han till Tule. Därifrån gick en avtagsväg norrut mot Slite. Där mötte han den parlamentär, som Cederström sänt iväg med ett kapitulationsförslag omedelbart efter landstigningen. Denne var, tillsammans med en rysk löjtnant, på återväg för att få sin amirals underskrift. Fleetwood beslöt sig då för att stanna och avvakta utvecklingen.

De två underhandlarna kom fram till Cederström strax före midnatt. Redan klockan halv tre var kapitulationsavtalet underskrivet och den ryske parlamentären återvände till Visby i sällskap med flaggadjutanten Klinckowström. När de passerade Fleetwood informerade de honom om avtalet.
Det var avfattat på franska och innebar, att ryssarna skulle lämna sina vapen och sin ammunition i Slite. Därifrån skulle de avsegla senast den 18 maj för att sedan på hedersord icke delta i krig mot Sverige eller dess allierade under det närmaste året. De skulle dessutom ersätta vad de var skyldiga Gotland. Sina fanor och officersvärjor skulle de få behålla.
När Klinckowström fått Bodiskos underskrift (transkriberat Bodisco och utan de för- och fadersnamn som ryssar skall ha), gick han upp på rådhuset. Där informerade han magistraten samt uppmanade den att inte oroa ryssarna utan att tvärtom hjälpa dem att snabbt komma iväg. Det var delvis en försiktighetsåtgärd, ty under de krigsråd som Bodisko hållit, hade några officerare velat behålla Visby som gisslan och utöva utpressning hellre än att ge upp.
När Fleetwood fick besked om kapitulationen, avdelade han sin huvudstyrka till major Jon Stålhammar. Denne gick mot Slite för att där ta hand om ryssarnas utrustning. Själv fortsatte Fleetwood mot Visby med jägarna, större delen av Jönköpingsbataljonen samt två 6-pundskanoner.
Jägarna marscherade in i Visby klockan fyra på eftermiddagen, sedan ryssarna passerat Östra Vi. Därifrån följde Fleetwood efter dem med Jönköpingsbataljonen till Bäl, där han fick rapport om att de avtalsenligt lade ned sina vapen inför Stålhammar.

Krigsbytet bestod bland annat av sex kanoner, 1 350 gevär, 1 216 sablar samt en mängd ammunition (bl a 35 182 gevärspatroner). 38 hästar med tossvagnar, som rekvirerats på Gotland, återlämnades samtidigt.
I Visby fanns andra kvarlämnade hästar, vapen och ammunition (bl a flera vagnar med patroner). Sedan embarkerade ryssarna sina fartyg och avseglade på onsdagseftermiddagen den 18 maj till Libau. Där fråntogs Bodisko och hans officerare sina värjor.
Bodisko ställdes inför en krigsrätt, som förvisade honom till Vologda på livstid. 1812 togs han dock till nåder och blev kommendant på Sveaborg. Därmed blev cirkeln sluten!
Full ekonomisk ersättning hade Bodisko inte kunnat lämna, men Cederström lät detta bero. Han hade nämligen bråttom att föra tillbaka hela sin eskader till Karlskrona. Torsdagen den 19 maj avseglade han med huvuddelen av marktruppen. Den 22 maj var han tillbaka i Karlskrona, efter endast tio dagars bortovaro.

Cederström kände inte till den egentliga orsaken till brådskan, nämligen att Gustav IV Adolf ville ockupera Själland. Det tänkte denne göra med hjälp av en brittisk hjälpkår. Den (11 000 man) hade den 14 maj anlänt till västkusten under general Moore.
Han förklarade för kungen (som han ansåg som hederlig men något rubbad), att kåren inte var avsedd för anfall utan för att frigöra svensk trupp till den finska fronten. Det passade inte kungen. Kåren återvände med oförrättat ärende! Finland lämnades alltså åt sitt öde, men inte Gotland.
Där stannade Jönköpingsbataljonen och Wendesbatteriet. Fleetwood var förordnad som militärbefälhavare och af Klint återinsattes som t f landshövding. Det var ovanligt för en chef som kapitulerat, men hans uppgift hade ju varit lika hopplös som Bodiskos och han fick ett hedersamt avsked i juni.
Kungen kände nog sitt ansvar för att ha givit en 76-årig man (då en mycket hög ålder) ett så tungt ansvar. Inte heller andra ämbetsmän fick rättsliga påföljder.
Däremot blev Hirsch och Chasseur häktade för medlöperi men så småningom frikända. Av dem som låtit värva sig blev bara chefen, M Lundgren, hårt straffad. Tretton, som flytt den 14 maj, fick lindriga straff. Endast sex lyckades slinka med ryssarna.
Fleetwood övertog af Klints roll och fick sätta upp två lantvärnsbataljoner i stället för en. Därtill räckte det ryska krigsbytet - däremot inte manskap i lantvärnsåldern 18-25 år (sedan flottan fått sitt). Gotlänningarna gick emellertid med på att även äldre årsklasser skrevs in.
Det var deras första steg mot det frivilliga avtalet om Gotlands Nationalbeväring i december 1810. Då hade Cederström kommit tillbaka - som landshövding och militärbefälhavare.

Bengt Hammarhjelm