Klockan är strax före fem och Per-Olov Pettersson förbereder för stängning. Jag ursäktar mitt sena besök och försäkrar mig om att Per-Olov verkligen har tid. Han ler och svarar att det handlar om huruvida jag har tid eller inte. Jag förstår snart vad han menar, Per-Olov är en hiskeligt bra historiker och en timme blir plötsligt till två och jag är helt insugen i den spännande berättelsen om Dunbodis guldår.
Från konkurs till succé
Dunbodi, den lilla bodin som låg på Dunne gård, gick knakigt och 1903 föll gården i konkurs. Hörsnebon August Wilhelm Engström kom till Dunbodis räddning. Där sålde han snart allt från cigaretter, tvålar och kaffe till finskor, rakblad och diverse reservdelar. När de flesta andra handlare blåste ut sin inredning och moderniserade sina lanthandlar på 50- och 60-talen valde August att låta Dunbodi behålla sin omoderna karaktär. I dag är lanthandeln den enda på Gotland i urpsrungsskick. Per-Ove, som växte upp på gården bredvid, handlade flitigt i lanthandeln som ung.
Populärt pulver
- August hade allt man kunde tänka sig. Det fanns inga stora mängder av varje vara men utbudets bredd nådde inga gränser. Några av hans varor var så speciella att folk reste över hela ön för att få tag i det. Senapspulvret och islandssillen var omåttligt populära.
När lanthandeln slog igen 1974 hängde Per-Olov på låset. Han köpte Dunbodi med avsikt att göra handeln till lägenheter men intresset för lanthandeln tog överhand och med hjälp av riksantikvarien återställde makarna Pettersson Dunbodi till dess ursprungsskick.
När jag stiger in genom dörren blir jag ståendes och häpnar över Per-Olovs samling. Där står hyllrad efter hyllrad med chokladaskar från tidigt 1900-tal och hundratals oöppnade paket med kaffe, kakao, mjöl, läskpulver och socker.
Sockertopp
Per-Olov sträcker sig efter en plåtburk.
- Här ska du få se, säger han och tar upp en gigantisk bit socker. Det är en sockertopp, får jag veta. Per-Olov går några meter bort och drar ut en av lådorna under disken. I hörnet sitter en rejält nednött huggkubbe.
- Här slog handlaren av en bit socker och sålde per gram, förklarar han. Fascinerat stryker jag med fingrarna över huggkubben. Träet har gett vika av otaliga smällar från handlarens sockerklubba. Per-Olov har redan hunnit hämta sockertången som länge räknades till det absolut mest nödvändiga i hemmet. Tången åkte fram när det vankades kaffe, en lagom bit knipsades av och lades på fatet, vilket kaffet dracks ur.
Ransoneringskort
Per-Olov tar fram den ena lådan efter den andra.
- Det här är spännande, säger han och räcker fram en bunt ransoneringskort från första världskriget. Korten hämtades ut på Kristidsnämnden och i tidningens taxeringstabell listades vilka varor som kunde hämtas ut. Ransoneringskorten var högst personliga och fick inte under några omständigheter bytas bort, men det hände ju såklart för jämnan, skrattar Per-Ove.
Hållbar tobak
Jag blir genast nyfiken på övriga lådor och drar ut den översta. Lukten av tobak och tvål slår emot mig, en ganska märklig kombination av dofter. Framför mig ligger en bunt cigarettpaket med märken som jag aldrig hört talas om tidigare. Hela åttio år gamla är de äldsta, får jag veta. Förundrad över luktens hållbarhet frågar jag Per-Olov om de fortfarande smakar som de ska. Det gör de. Det har han fått bekräftat av två stissiga turister som led nikotinabstinens.
- Tydligen gör de fortfarande sitt jobb, för de kom tillbaka som två normala människor igen.