Folkets bio visar guldbaggenominerade filmer
"LEO" OCH "Darling" är de två tyngsta favoriterna vid måndagens Guldbaggegala och denna vecka, onsdag-söndag, ger Folkets bio sin publik chansen att se dessa filmer varav "Leo" som visas onsdag-lördag har Gotlandspremiär (GT).
Foto:
ETT BRA SÄTT att göra bra film är att låta dåliga saker hända bra människor. Josef Fares fjärde film går rusig ut i lördagskvällen med sina fyra huvudpersoner, firar födelsedag, dansar till Peps Perssons "Oh boy", kramas och älskar livet - tills lyckan plötsligt slås sönder av meningslöst, hatiskt, oprovocerat våld.
"Leo" är en film om sårad manlighet. Om hur hämnden, trots att den är allt annat än ljuv, blir enda utväg att besvara en kränkning eftersom alla andra vägar är stängda. Men rättssamhället då? Jo tack, polisutredningen pågår.
Och det är, framför allt, en film där Josef Fares äntligen hittat hem. Värmen har alltid funnits i hans filmer, här fokuseras den till en fräsande svetslåga. Bäst exemplifieras det i scenen där en gråtande Fares omfamnar sin vän Leo på kyrkogården: "Var fan kom den här skiten ifrån?" De har inte gjort något fel, inte skadat någon, de har bara velat vara lyckliga en lördagskväll. Hur kan någon ta sig rätten att straffa dem för det?
"Leo" har ett extremt relevant tema, ett starkt, rakt berättande, en trovärdig historia, bra skådespeleri, tidsaktualitet och hundraprocentigt engagemang. Fares tidigare filmer har ofta varit lätt överskattade, och jag är säker på att "Leo" ironiskt nog kommer att bli underskattad. Kritiker kommer att efterlysa mer resonemang, mer djup, mer samhällsperspektiv, men kritiker är ofta dumma i huvudet.
Jag vet inte när jag såg en bättre svensk film och ser alla skäl att utropa "Leo" till en nerblodad milstolpe i svensk filmhistoria.
DET ÄR KLART att en svensk "Borta med vinden" skulle utspelas på Stureplan.
"Darlings" version av Scarlett O?Hara, den stackars lilla vita flickan som faller från himmelssäng till fattigdomshelvete, heter Eva och spelas med bedövande konsekvens av Michelle Meadows.
Hennes motpol, "Darlings" Ashley Wilkes, är Bernhard (Michael Segerström). Han går genom hela filmen som en levande måltavla, börjar som arbetslös och skild och kanar sedan bara utför. Och tycker att han förtjänar det. Om Eva skulle köra på Bernhard i sin SUV och brutit hans ryggrad skulle han ha bett om ursäkt. Hon hade tittat på sin bucklade stänkskärm och tyckt att livet, precis som vanligt, behandlade henne orättvist.
"Darling" hade kunnat bli en fördomsfull klasspastisch av vi och dom, ett fingerpekande mot de privilegierade och en fnysning att "jojo, sådan är kapitalismen". Men regissören Johan Kling skruvar sin verklighet så snävt och erbjuder så många ingångar till sin historia att den lägger sig långt över alla förenklade tolkningsmöjligheter.
I centrum står prinsessan Eva i ett moln av iskristaller. Så fastfrusen att minsta antydan till värme blir som en hel julimånad. Och samtidigt: Det räcker med att hon drar efter luft för att man ska förstå att hennes värld faller samman.
"Darling" använder mycket små medel för att gestalta mycket stora känslor. Den är mycket bra.
Så jobbar vi med nyheter