Segelflyget är långt och smalt, det ser väldigt smidigt ut när det ligger där på marken. Det första som slår mig är hur liten hytten är. Hur ska vi få plats två personer där? Efter att piloten Robert Miller hjälpt mig på med den gigantiska fallskärmen (med instruktionen "dra här om det händer något") får jag krypa ner i hytten. Han spänner fast mig med ungefär hundra olika bälten och drar åt ordentligt. Jag kommer definitivt inte ramla ur. Eller kunna röra mig för den delen.
Jag sitter allra längst fram och Robert Miller sitter bakom. Det genomskinliga hyttaket fälls ner över mig och jag känner mig som en fluga under ett glas.
- Spypåsarna ligger till höger, du kommer inte vara den första om det händer, säger Robert Miller och jag hör hur han småler i sätet där bakom.
Utan motor
BAM! Nervositeten slår till. Jag ska upp och flyga i ett flyg utan motor, en kilometer upp i luften. Varför sa jag att jag ville göra det här? Varför? Svetten börjar rinna längs ryggen och solen steker genom rutan.
Planet rycker till och åker sakta framåt. Vi har en lina fastspänd under planet som är fäst vid ett annat flyg, ett med motor. Vi får snabbt luft under vingarna och lämnar marken innan bogseringsplanet. Vi bogseras upp till strax över 600 meter och med ett ryck är vi fria.
- Så där ja, då var vi själva här uppe, säger han.
Jag har lust att skrika JIIHHAAA och göra en segerdans. Samtidigt vill jag vända mig om och tvinga honom att landa. Jag hinner varken överväga det ena eller det andra särskilt noga innan jag blir däckad. Inte bokstavligt talat som tur var, utan av utsikten och tystnaden. Det känns som om jag flyger utan flygplan.
På höjdmätaren framför mig ser jag hur vi sjunker och stiger några meter om vart annat.
- Nu kommer det snurra lite, säger Robert Miller.
Runt runt runt
Det är dags att ta höjd. Som många felaktigt tror så flyger vi inte med vinden, utan snarare mot den. Det är med hjälp av termiken som vi tar oss uppåt
Min pilot har hittat ett ställe med bra termik och planet lutar nu kraftigt åt sidan. Sakta snurrar vi runt och jag ser hur höjdmätaren tickar uppåt. Det är ungefär nu jag känner av att det snurrar, inte bara utanför utan i min mage. Som tur är lämnar vi termiken efter en stund och glider vidare.
- Där kan du se Visby, säger Robert Miller.
Utsikten är vidunderlig och Gotland ligger under oss som en väldigt detaljerad karta. En kilometer upp i luften ser man allt rätt så bra. Precis när jag känner mig stadig igen är det dags att ta höjd. Varv efter varv försöker jag ta sikte på den sneda horisonten utan att det hjälper det minsta.
Åksjuk reporter
- Mår du ännu fint? Frågar min omtänksamme pilot en tredje gång.
Jag vågar ännu inte riktigt erkänna att jag knappt orkar lyfta kameran för att knäppa av ett kort. Men medger ändå att jag mår lite så där. Snäll som han är slutar han snurra planet och vi sitter snart i vågrätt läge igen.
Robert Miller pekar ut Klintehamn, Karlsöarna och flygfältet vi utgick från. Han berättar att han får en ro i själen av att flyga och snart har jag glömt åksjukan. Vi glider tyst, mjukt och majestätiskt fram med en utsikt som är lika fantastisk som obeskrivbar. Det är jag, himlen och molnen. Någonstans långt bort hör jag Robert Miller prata i radion. Ljudet försvinner i ett mjukt sorl som lägger sig som sammetssnö runt den frihetskänsla som vibrerar i luften runt omkring.
Helt plötsligt ser jag marken närma sig och det är dags att landa.