Fluffig och underfundig kriminalroman
GA recenserar Leonie Swanns debutbok Glennkill.
Sir Ritchfield såg förvånat på henne. "Han dog av spaden."
"Och var kom spaden ifrån?"
"Någon stack in den."
Fåraherden George Glenn är död. Hans hjord hittar honom i det daggfuktiga irländska gräset, med en spade i bröstet.
Fårens reaktioner är blandade.
Rädsla. Vem ska nu mata dem?
Lättnad. Ingen mer svidsalva!
Oro och förfäran. Vem har mördat deras herde, hur och varför?
Vem är den där rödhåriga kvinnan som trippar in i deras tillvaro, hur ska de undvika slaktaren Hams händer och varför är alla så rädda för den där svartklädda Gud?
Miss Maple, hjordens - kanske hela Glennkills! - klokaste får, leder vad som snart blir en överraskande och mycket raffinerad kriminalundersökning.
Ett visst försprång har hon; George brukade ju läsa högt ur deckare.
Fårens logik är kanske inte vad vi människor skulle kalla lysande. Fast... Vad vet väl vi om molnfår, hur man fejkar scrapie eller hur själar luktar?
Glennkill är Leonie Swanns debutbok och jag är snabb att stämma in i den hyllningskör den mött.
Det här är en av de bästa, mest underliga och kluriga kriminalromaner jag någonsin läst.
Den överraskar, värmer, roar, berör - och ger ett helt nytt och lockande perspektiv på får och deras begreppsvärld.
Läs!
Ett par smakprov på hur får kan resonera:
Om Mopple the Whale.
Han luktade alldeles särskilt gott, så som bara ett heltigenom friskt får med förträfflig matsmältning kan lukta, och han kunde de härligaste historier. De bestormade honom med frågor [...]
Om att tänka på rätt sätt.
"I Pamelaromanerna handlar det om kärlek och om Pamelor. I sagorna handlar det om att man blir förtrollad. I boken om fårsjukdomar om fårsjukdomar. I kriminalromaner om indicier. När vi vet vilken sorts historia det är vet vi vad vi ska tänka på." De tittade lite plågat på varandra. "Bara det inte är en historia om fårsjukdomar", bräkte Maude. "Det är en kriminalroman", sa Miss Maple med stor bestämdhet.
Så jobbar vi med nyheter