Finska vinterkriget än en gång

För det första skriver Trotter mycket bra - både klart och medryckande. För det andra har han bott i Finland och lärt sig det djävulskt svåra språket. För det tredje älskar han visserligen Finland, men han förstår att hålla en kritisk distans till både finska politiker och krigare. Eller omvänt: han resonerar kyligt objektivt också om Stalins avsikter.
För att ta det sista först. Sovjet anföll Finland i november 1939 men Stalin ville inte erövra Finland. Diktatorn ville ha en del av Karelska näset, Hangö och några öar som arrende.
Syftet var begränsat: att skydda Leningrad vid ett kommande tyskt anfall.
Men vid förhandlingarna intog finländarna enligt Trotter en "envis och orealistisk ståndpunkt". De trodde att Stalin kunde pruta men gamle ÖB Mannerheim varnade: "Stalin menar vad han säger. Och min armé kan inte hejda honom".

Finland chanslöst?
Kriget kunde alltså ha undvikits - visserligen till ett mycket högt pris. Landet skulle ha blivit försvarslöst. "Mannerheimlinjen" - som Trotter mot experterna menar var stark - skulle ha övergivits.
När helvetet brakade löst trodde världen att lilla Finland skulle tas på några dagar. 171 mot 3,5 miljoner! I själva verket var läget ännu värre. Armén var liten och delvis oövad. Framförallt var den dåligt utrustad. Svagt artilleri och en skriande brist på ammunition. Mot stridsvagnarna fanns inga vapen alls.
Finländarna hade ändå vissa fördelar som förklarar att de kunde hålla ut några månader. Den finska urskogen gjorde att den ryska krigsmaskinen fastnade. De finska skogsarbetarna däremot kände den lika väl som sin egen bakficka och var extremt rörliga på sina skidor. Stridsviljan var oförliknelig medan ryssarna ofta knappt visste var de var.

Väst bluffade
Ryssarna drevs fram i väldiga anfallsvågor och slaktades i drivor av väl kamouflerade finska soldater. Stalins utrensningar hade topphuggit hela den ryska armén vilket förklarar självmordstaktiken.
Västvärlden applåderade när finnarna mot all förmodan kastade tillbaka anfallarna. Men gjorde praktiskt taget ingenting för att hjälpa. England-Frankrike försökte visserligen i elfte timmen pracka på Finland en expeditionskår. Effektivare än någon annan avlivar Trotter myten om denna "hjälp". Syftet var att besätta de svenska malmfälten!!
Däremot var den svenska vapenhjälpen närmast massiv. Boforskanonerna var oumbärliga mot stridsvagnsarmadorna. En frivilligkår på närmare 10 000 man släpptes iväg och ett flygförband.
Men Trotter hävdar att Sverige borde ha skickat tio (10) divisioner! Och att svenska folket ville det och nu fick skämmas för sin fega regering. Trotter har inga som helst belägg för den tesen.
I Sverige styrde samlingsregeringen med Per Albin Hansson som statsminister. Naturligtvis var stämningen starkt för att hjälpa Finland. Men två läger fanns. För det första Per Albins försiktiga linje som stöddes av kungen. För det andra den starka Finlandsaktivismen som ständigt ville skicka fler "frivilliga".
Men ingen krävde att Sverige skulle gå med i kriget vilket tio divisioner givetvis skulle ha inneburit. Det har sina risker att skriva hejigt.

Finska misstag
Tillbaka till de många förtjänsterna med denna bok. Trotter tvekar inte att framhäva de finska misstagen i kriget, exempelvis överbefälhavare Mannerheims ogenomtänkta decemberoffensiv.
Lika dåliga som ryssarna var offensivt lika framstående var de defensivt. Istället för att springa grävde de ner sig och slogs till sista man. Något som Hitlers soldater senare bittert skulle få erfara.
Överhuvud ges ett fascinerande porträtt av den gamle överbefälhavaren - en grandseigneur från världen före 1914 som knappt kunde tala finska.
Kort fråga till förlaget: var är kartan?