lden värmer både i realtid och i minnet. För mig innebar valborgsmässofirandet i Westergrens änge hemma i Träkumla känslor av pirrig förväntan, ett uns av rädsla och en hel del stolthet.
I skrivande stund är det nästan exakt två år sedan min pappa gick bort. Jag har många glada och värmande minnen från min barndom och valborgsmässofirandena betydde mycket för mig. Och pappa spelade en viktig roll.
fått berättat hur det var han och mamma som tog majbrasan till Träkumla. De flyttade in i det halvfärdiga huset mitt emot kapellet, som aldrig blev den affär som det var tänkt, i mitten av 1960-talet.
Om det är några Träkumlabor som läser detta så får ni rätta mig om jag har fel. Pappa var, som ni vet, en man som gärna drog historier och gärna överdrev för att göra historierna lite bättre, lite mer underhållande. Jag berättar historien som jag minns det och om jag friserat den ytterligare så skyller jag på mina gener.
Från början var det bara en liten lövhög på skolgården och några grannar som tände en brasa tillsammans. Jag vet inte hur det är att bo i Träkumla i dag, men när jag var barn var föreningslivet och sammanhållningen stark. (Det fanns ju också skola och lanthandel på den tiden. Nej, jag är inte bitter.) Jag gissar att det inte tog många år förrän traditionen vuxit från en lövhög till en rejäl brasa.
Någon vecka före valborg gav sig männen ut på risinsamling. Med traktor och vagn, och säkert en hel del dricka, åkte man runt i socknen och samlade in ris för att brasan skulle bli så stor som möjligt. Helst större än året före.
jag tänker tillbaka på pappas valborgsförberedelser. Kanske var det bara något enstaka år som han var "valborgs-general", men jag minns det som att det var han som varje år införskaffade fyrverkerier och hade ångest för det vårtal han skulle hålla.
Tala var inget han hade problem med i andra sammanhang, men det här var viktigt för honom och jag minns hur han med sin bedrövliga handstil - som dessutom plågade honom eftersom han var vänsterhänt men tvingades att börja skriva med höger hand i småskolan och därefter skrev som en kråka - klottrade ner sitt tal på små lappar.
Fyrverkerierna var inte som de är i dag. Oj, vad futtigt det var med dagens mått mätt! Som liten tös tyckte jag att det var lite läskigt, särskilt de där vinande raketerna som smällde vasst. Allra bäst tyckte jag om de blå och gröna som sakta dalade mot marken. Så vackert! Det är nog mina favoriter än i dag, även om konkurrensen hårdnat. Jag är faktiskt barnsligt förtjust i fyrverkerier.
var det kompisarna som drog. Vi tisslade och tasslade i skymundan bakom träden. Utanför eldens värmande cirkel hängde vi och pratade om killar och annat viktigt. När folket dragit sig hemåt stannade vi gärna kvar och värmde oss vid den falnande elden. En ljum och torr valborgskväll råkade jag trampa på en kratta som lång i gräset. Den tunna sulan kunde inte skydda hålfoten från krattans vassa metalltand. Det blev en snopen och smärtsam avslutning på vårfirandet.
För pappa var målet naturligtvis att få så mycket fyrverkerier som möjligt för pengarna och känner jag honom rätt så ville han nog att det skulle dra ut så länge som möjligt på tiden. Men allra viktigast - aldrig att förglömma - var att upplevelsen skulle avslutas med en sol. Är det ett officiellt namn? Ingen aning. Så kallade vi den i alla fall. Det var en träpinne med en raket i varje ände som spikades fast på ett träd. När raketerna tändes så snurrade pinnen och i farten såg det ut som en eldsprutande sol.
så är nog ändå solen min favorit, inte bara för att det var pappas dito. Som fyrverkeripjäs är den nära, hotar inte att flyga fel och träffa en i huvudet, sprakar lagom, smäller inte och varar en härligt lång stund.