- De flesta brukar säga att de är höjdrädda, berättar Ruben Krey, som började med klättring i höstas.
Det är han som ska säkra undertecknad som kan bli så höjdrädd att det piper i öronen av att stå på en stege.
Klaustrofobi i skorna
Det är isande kallt ute, snön yr kring den flera meter höga ingången till silon som inte håller många grader. Utrustningen är kylskåpskall och det lönar sig att hålla god kroppsvärme innan det är dags att klättra.
- Stoppa skorna innanför jackan så de blir lite varma, tipsar Ruben Krey medan han spänner fast en sele runt midjan på mig.
David Skoog, som är med för att säkra fotografen, står bredvid och berättar om vad den här klätterväggen har att erbjuda. Varje klättringsled har en egen färg. Den jag ska hålla mig till är gul, är silons lättaste och heter 4C. Svårast på den här väggen är nivå 7B. Den har svarta, små grepp som är placerade med stora mellanrum. Och för att öka på spänningen lutar väggen utåt.
- Jag klättrar på nivå 6B, berättar David Skoog.
Selen är på. Dags att ta på de minimalt uppvärmda skorna. De är tunna, inte ett dugg sköna och ska vara så små att tårna nästan blir dubbelvikta.
En skoklaustrofobi tar tag i mig och jag tvingar mig att vända fokus mot väggen istället.
Strävan uppåt
Ruben Krey knyter fast ett långt rep på min sele, med en vacker dubbelåtta. Det är navelsträngen mellan honom och mig.
Råden jag får innan blicken slutligen vänds mot väggen är att trycka ifrån med benen, ha raka armar och vara nära väggen. Tänka uppåt och att sprida ut armar och ben.
För den som står och säkrar gäller det att ha full koncentration på den som klättrar. Ifall personen på väggen tappar greppet gäller det att fånga upp. Målet är att ta sig upp utan att den som säkrar behöver hjälpa till.
Spindel på gul led
Det går riktigt bra. Helt ovig är jag visst inte och höjden är inget problem alls. Kanske för att jag inte ens kommer på tanken att titta ned. Det är fullt upp ändå med att leta efter passande grepp och jag är märkligt nog inte rädd för att falla.
Tryggheten med selen gör mig till och med så modig att jag vågar mig på att ta sats och småhoppa till de grepp jag inte når.
Halvvägs upp på väggen börjar fingrarna domna på grund av kylan. Eftersom jag förstår att den kan spräcka min plan att nå ända upp, blir det till att snabba på. Någon minut senare är jag där, högst upp. Belöningen blir att sitta i selen och pysa lite av stolthet innan det är dags att landa på fast mark igen.