Färgstarkt och mustigt med mycket mörker
Med det sagt, kan konstnären Maria Lundmark anses ha lyckats med sitt kreativa mål.
Mycket går att säga om hennes måleri. Få torde dock kunna påstå att det är intetsägande eller lagom.
I går funderade konstnären fram rätt placering och urval av sina tavlor, för en utställning i Galleri 5:s båda vitkalkade rum.
Sällan har dess inre och mindre rum, känts så litet och påträngande. Där hänger nämligen tre i dubbel bemärkelse mörka alster.
Maria Lundmark associerade själv rummet med en krypta, eller kanske en grotta. I dess illusiva mörker, framträder diffusa och vagt hotfulla figurer, ur dunkla vatten.
De bjuder känslor av olust och märklig vällust, på en och samma gång.
Ett gnagande obehag inför det okända och oklara, som döljs bakom suddiga penseldrag och skuggor.
Vällust, för att förnimmelserna blir så starka att de överraskar och - märkligt nog - framkallar ett leende.
Det är sällan konst känns så kännbart. Kanske har det att göra med att, som Maria Lundmark säger, hon ofta skapar mer intuitivt än målmedvetet. Först senare - kort eller lång tid efteråt - verkligen ser och upplever hon bilden och det den förmedlar.
Inte sällan skapar hon en tavla med en viss grund eller ett visst motiv, för att sedan - inte helt nöjd - ställa undan den. Ibland i flera år.
- Så får jag någon idé. "Den kan ju också få en fågel, eller ha vatten runtom!" Då tar jag fram tavlan igen.
Flera av tavlorna som nu ställs ut i Visby, har kommit till så. Vissa av dem, om de inte säljs, kan mycket väl få åka tillbaka till ateljén hemma i Stockholm och där återigen byta skepnad.
Maria Lundmark berättar exempelvis om en pojke med hund, som genomgått en successiv metamorfos och blivit en flicka med fågel. På en tavla har en bro målats över, men dess spår är fortfarande skönjbara. Medvetet.
- Jag är otålig. Hade tavlan blivit kvar i ateljén, då hade bron kanske fått vara kvar. Nu ändrade jag och tog med den hit.
Som speglar av konstnärens egen otålighet och förkärlek för förändring, så bjuder merparten av tavlorna en känsla av rörelse.
- Något ska hända. Vad? Som här; kommer mannen att kasta sig i vattenfallet? Det vet vi inte, säger Maria Lundmark och ser fundersamt på en av sina största tavlor. Vatten har det senaste året fått en mer bärande roll i hennes tavlor. Allra helst i de mörka, suggestiva.
- Det var tsunamin. Jag lyssnar mycket på radion när jag målar. Allt vatten, all rädsla. Jag blev rädd själv. Vatten väcker känslor. Primitiva.
Jo.
Även ljusa, lätta och lättsamma sådana. Som i flera av Maria Lundmarks av magisk och mustig sommarkväll doftande tavlor. Möjligen en overklig kväll, men ändå.
Färgen på känslan är dock inte det viktigaste, menar hon, utan att hennes tavlor på något sätt berör.
- Det skulle kännas konstigt om någon sade att jag gör skojkonst, men det är verkligen upp till betraktaren att avgöra vad man ser och upplever!
Så jobbar vi med nyheter