Färgstark föreställning med häftig inledning
- Hallå. Ängeln Marie Nilsson Lind påkallar auditoriets uppmärksamhet och gör en överraskande och effektfull entré genom att klättra in i ruinen via det stora fönstret i fonden, ta trappan ner till scenen och bänka sig vid pianot. Resterande tre likaså vingförsedda Ainbuskar trippar raskt in och showen kan börja med "Änglar finns".
"Heliga rum" heter Ainbusks föreställning som framförts två kvällar i S:t Nicolai ruin i Visby. En Ainbusktitel vilken som vanligt kan famna det mesta. Och gör det. Här återfinns, förstås, en myckenhet musik, färska Mariemonologer och lite efterlängtat mästrande från henne mot övriga tre när de byter om och som hon då lite ironiskt benämner "kören".
Det här är en komprimerad variant av den föreställning som man senast spelade på "stamscenen" i december. Även om det lagts till och dragits ifrån en hel del i denna sommarversion, som också går ut på en kortare turnésväng, så är ramverket detsamma. Som att de framträder utan kompband, det är Marie Nilsson Lind som svarar för ackompanjemanget.
Två timmars show signerad Ainbuskarna (Marie Nilsson Lind, Birgitta Jakobsson, Annelie Roswall, Josefin Nilsson) blir det. När de väl intar scenen efter paus. Richard Wolff agerar nämligen "förband" tillsammans med sin dragspelande ackompanjatör Niklas Sundén. Något gemensamt nummer gör han och Ainbuskarna inte.
Ainbuskarna planerar ju en Piaf-föreställning medan Wolff redan gjort ett antal tolkningar av hennes sånger. Här bjuder han på ett flertal chansoner, även någon på originalspråket, och berättar också om sin mors upplevelse av Piaf på Berns scen.
Jacques Brels "De gamla älskandes visa" är finstämd och avslutning sker förstås med "Det sitter en pojke på månen". Här kommer Wolff faktiskt av sig å det grövsta men som det proffs han är sker reparationen snabbt, han kollar på textlappen och drar i gång igen.
En del nytt material jämfört med vinterupplagan, texter och låtval, har Ainbuskarna således lagt in. En hyllning till Povel Ramel känns riktig från Karamelodiktvinnarna Ainbusk och där de avslutningsvis framför "Underbart är kort". Marie Nilsson Lind är i toppform. Hon agerar strippa och framför en limerick där det tar några sekunder innan åhörarna greppar den fräcka slutpoängen, men då.... Och Linnéjubileet verkar hon, liksom många andra, redan ha fått en överdos av. "Några frågor", undrar hon barskt mot publiken med jämna mellanrum.
Konsertdelen är vittfamnande. Ainbuskarna delar på soloinsatserna och materialt är varierat. Rockblocket Everly Brothers/Nazareths "Love hurts" och Clashs "Should I stay or should I go" finns dessbättre kvar och ges här sensibla tolkningar.
Ainbusk presenterar därtill en visuellt synnerligen sparsmakad och sober föreställning med häftig kostymering och gnistrande ljussättning signerad Danne Persson. "God natt Visby" blir avskedsorden inför publikens vandring ut i sommarnatten.
Så jobbar vi med nyheter