Fantastisk film om det nya Europa
Inledningen i "London river" består i att Brenda Blethyns rollfigur, den åldrade änkan Elizabeth, rör sig kring sin lilla gård; hon hänger tvätt, matar djuren, äter ett äpple... Ändå är de minuterna mer dramatiska än alla vårens "Armored", "Green zone" och "From Paris with love" tillsammans.
Orsaken är att Elizabeth tidigare hört nyheten om terrorbombningar. Nu har hon ringt sin dotter i London för att kolla att hon mår bra. Men dottern ringer inte tillbaka. Elizabeth väntar. Och väntar. Dottern ringer inte tillbaka.
Elizabeth beger sig till London - det gamla England på besök i det nya - för att söka på plats. Där träffar hon afrikanen Ousmane som kommit i samma ärende, att hitta sitt barn. Deras filmmöte är svårt att glömma. Ett lågmält skrik, precis som maliern Sotigui Kouyatés inbundna, urbergslika tolkning av Ousmane.
"London river" utspelas på två plan. Som skildring av vad som händer när de största tragedierna drabbar de minsta människorna och obarmhärtigt kastar dem ur sin omloppsbana är den bra. Som öppen, pekpinnebefriad diskussion om det nya Europa och vad som får - och förhindrar - kulturer att mötas är den ännu bättre. Ibland nästan fantastisk.
Så jobbar vi med nyheter