Cirka 3 500 personer sparkade grus och tomma ölflaskor på Gutavallen i måndags kväll. På muren runt fotbollsplanen vankade säkerhetsvakter i självlysande västar fram och tillbaka för att hindra eventuella plankare att smita in på området. Men de kunde inte hindra någon från att klättra upp i trädkronorna längs med Kung Magnus väg, som tyckte det räckte med att få se cirkusen på lite längre avstånd.
Den otacksamma uppgiften att värma upp det blåröda cirkustältet axlades av det danska bandet Carpark North, som spelar hipp elektro-pop-rock i Yankee-kepsar med egna initialer insydda i pannloben. Bandet siktar på ett internationellt genombrott och även om det lär dröja ett tag till, lockade de sannolikt till sig några nya öron bland dem som kommit för att lyssna på Takida.
Låtar om orter
Takida gör entré efter ett långdraget intro som vill pocka på uppmärksamhet hos de besökare som ännu inte tagit sig in i tältet. Bandmedlemmarna går på stadiga ben mot sina instrument och sist in kliver sångaren Robert Pettersson mot scenens mitt. De inleder med "The dread" från plattan "Bury the lies", deras storsäljande album som drogs med av svallvågen "Curly Sue".
Deras låtar handlar om orter, människor eller händelser som berört någon av bandmedlemmarna. "Killed By Train" handlar om sångarens hund som blev överkörd av ett tåg när han var liten, "Curly Sue" är en hyllning till Robert Petterssons fru. Bilderna från uppväxtortens skogar far förbi i bakgrunden och han gestikulerar med sin ena hand i luften à la Idol 2007, när han sjunger om den gränslösa kärleken.
Städade kort
Mellansnacken tar sina ansatser i tre delar: "Hur mår ni?", "Kom igen!" och "Tack Visby".
När de ropat ut "Hur mår ni?" för fjärde gången orkar publiken skrika tillbaka att det är bra. Takida spelar med städade kort. I det här sammanhanget hade deras liveframträdande mått bättre av en svettigare hängivenhet för stunden, som de gav prov på i låtarna "Deadlock" och "Trigger". Även om båda banden har lika stora namn på affischen, tenderar ändå Takida att bli förband till de levande legenderna.
Europe ger arenakänsla
När tältet fyller på inför Europes avdelning har publiken blivit 20 år äldre. De som har förlorad sin kalufs med åren, har tagit på sig hockeyfrill-perukerna för att smälta in. Introt till konserten för mina tankar till filmmusiken från Jurassic Park. Även om Europe skulle gå att klassa som ett gäng rockdinos vid det här laget, är de fortfarande musikaliskt kvalitativa och kreativa. Deras show får tältet att kännas som en större arena.
Gitarristen John Norum går loss med sina melodiösa gitarrsolon och Joey Tempest svänger med det vita stativet i luften. Trumslagaren Ian Haugland briljerar och räddar situationen när strömmen går mitt under låten "Superstitious". Även om det inte var tanken, blir det en av konsertens höjdpunkter då Ian och Joey uppmuntrar publiken att överrösta bandet. Det framkallar mycket mer busvisslingar än vad något "Kom igen!" någonsin skulle göra.
Nostalgi-os
Ett tjockt nostalgi-os anfaller mellan rökpuffmaskinerna till "Carrie" och 1980-talets cigarettändare kan känna sig utbytt mot en filmande mobilkamera. Det märks dock att Europe kämpar ihärdigt för att deras nya alster skall få ett starkare fäste bland lyssnarna, som mest hoppar jämfota för att få höra "The final countdown" och "Cherokee". Mötena mellan olika rockgenerationer och gammalt och nytt ställs aldrig på sin spets.
Till slut kommer i alla fall nedräkningslåten som sista extranummer. Tur var väl det.