- Du ska nog inte se på när jag packar fallskärmen, jag brukar bara knyckla in den, säger min tandempilot Poffe Nordin, vars händer jag i dag ska lägga mitt liv i.
Skämten är med glimten i ögat och de har haglat ända sedan jag steg innanför tröskeln hos killarna på Visby Fallskärmsklubb. Vitsigheterna till trots, jag har bestämt mig.
Fallskärmshoppning är något jag aldrig kunnat tänka mig göra, tills för bara ett par veckor sedan. Vari ligger förnuftet att kasta sig ut från ett flygplan på 3 000 meters höjd? Men jag har börjat förstå att det kanske handlar om något helt annat. Kanske behöver vi släppa kontrollen, ge oss hän och se på tillvaron från ovan.
Minst ett
- Alla borde göra minst ett fallskärmshopp i sitt liv. Det ger perspektiv på livet, säger Poffe Nordin.
Under sina tolv år som utbildad tandempilot har han gjort 1 500 tandemhopp. Poffe Nordin berättar hur människor reagerat på vitt skilda sätt, men att ingen ångrat sig efteråt.
- Jag minns en tjej som kom hit fullkomligt livrädd, blev ännu räddare uppe i planet men var fast besluten in i sista stund. Hon grät hela vägen upp men skulle bara göra det. Så fort vi hoppat var hon helt överlycklig och hon nästan dansade i luften, berättar Poffe Nordin.
Tjejen kom tillbaka två veckor senare och gjorde sitt andra tandemhopp.
Är du rädd eller?
Adrenalinet sätter in en högre växel och får mitt blod att pumpa lite extra när vi stuvar in oss i den pyttelilla Cessna 182:an. Jag är så fokuserad att jag inte längre reagerar på skämt om lösa selar och glömda fallskärmar. Jag andas lugnt och försöker njuta av utsikten inifrån den lilla plåtburken till flygmaskin.
- Är du rädd? frågar Dag Svensson, sporthoppare som ska filma alltihop.
Nej, svarar jag med modet i halsgropen.
Dag Svensson är först ut på det lilla trappsteget utanför flygplanet. Inom några sekunder är det min tur och nu släpper jag allt vad kontrollbehov heter. I nästa stund är jag på väg ner, huvudstupa ut i ett stort ljusblått hav av kall, skön luft. Jag hör bara mina egna andetag, befinner mig i en bubbla och tänker: "jag gör verkligen det här, hur gick det till?".
En klapp på axeln väcker mig som ur en trans. Just det, "ut med armarna och njut", var instruktionen. Jag försöker le mot kameran med fladdrande kinder och vindpinade läppar i 200 kilometer i timmen. Men jag faller inte, jag flyger. En sådan obeskrivlig känsla! Så olik alla mina föreställningar.
Fågelskit
Fallskärmen vecklas ut. Som i en filmscen, slarvigt inklippt mot bakgrunden, dinglar mina ben över lilleputtlandet Gotland. Jag ser mitt hus, mitt jobb och ankdammen i Almedalen, inte större än en badbalja. Vad oviktigt allt det där nere känns just nu.
Jag påminns om att jag inte är själv i selen när Poffe Nordin drar i handtagen så vi åker runt som i en karusell.
- Jag försöker alltid med det en gång, sen får man säga till om man inte vill snurra, säger han.
Inte snurra
Och jag vill faktiskt inte det. Höjden blir mer påtaglig för varje meter vi sjunker och nu börjar svindeln ta mig i sitt grepp. Flygfältet närmar sig snabbt och tankarna far genom huvudet.
Att vara tillbaka på marken igen är en märklig känsla. Nyss var jag ju däruppe, liten som en fågelskit och knappt synbar från marken. Jag ser fåglarna segla runt och vill upp igen, men kanske inte riktigt än. Först måste jag smälta det här som jag ännu inte fattat att jag gjort.
- För vissa tar det timmar, och ibland dagar, innan man "landat" på riktigt, säger Poffe Nordin.
Nu har det gått två dagar sedan mitt hopp och jag går igenom det i mitt huvud om och om igen. Minnena från uthoppet ger ständigt nya kickar. Jag är ingen förändrad människa men bär på en upplevelse för livet. Kanske kommer jag att våga mer i vardagen, leva lite mer - inte bara överleva. Jag har gjort det otänkbara för mig. Vad blir nästa grej?