Filmfotografen Gunnar Fischer är död. Fischers kontrastrika bilder satte oförglömlig prägel på Ingmar Bergmans 50-talsfilmer, med klassiker som "Det sjunde inseglet" och "Sommaren med Monika". Han blev 100 år gammal.
Därmed var han nästan jämnårig med filmkonsten. När 25-årige Gunnar Fischer sökte jobb på Filmstaden i Råsunda i mitten av 30-talet var filmbranschen fortfarande ung, utrustningen var blytung, och Fischer själv hade aldrig ens tagit en stillbild.
Det bekymrade inte SF:s ingenjör Jacobsson som anställde honom med orden: "Ni tycks inte ha mycket hum om filmjobbet precis, men å andra sidan verkar ni vara jämförelsevis hederlig, och det kan ju vara roligt att få in en sådan i branschen också".
Nu visade han sig ha mer än hederlighet att tillföra filmkonsten. Fischers omsorgsfullt ljussatta bilder, med sina tydliga kontraster och känsla av förhöjd verklighet, visade sig snart vara det perfekta uttrycket för Ingmar Bergmans tidiga filmberättelser. De möttes 1945 och arbetade tillsammans under hela 50-talet, med filmer som "Sommarnattens leende" och "Smultronstället" och "Sommaren med Monika".
Bergman och Fischer eftersträvade en teatral sagokänsla framför realism. Det märks bland annat i den berömda schackscenen i "Det sjunde inseglet", där riddaren och Döden verkar vara upplysta av två solar. Gunnar Fischer har svarat på kritiken mot denna anomali med karaktäristisk humor:
- Om man accepterar att Döden sitter och spelar schack med en riddare på havsstranden, borde man också acceptera två solar.
Mårten Blomkvist, filmkritiker på Dagens Nyheter, minns Gunnar Fischer som en ödmjuk mästare:
- Om jag sade något om "de här historiska bilderna som du har gjort, som dödsdansen på åsen", då kom det ur honom "ja, det är ju roligt om man har gjort något som folk tycker om".
Trots ödmjukheten måste han han förmedlat en positiv bild av sitt arbete till sönerna Peter och Jens. Båda blev filmfotografer.