"Etik för en hel värld?"
Varje välordnat samhälle vilar på några allmänt accepterade institutioner som rättsväsendet, polisen, militären och ett politiskt-demokratiskt system. Om då exempelvis höga företrädare för domarkåren bryter mot tydliga och begripliga lagar, som de har att döma efter, blir det ett alarmerande tecken.
Om polis och militär, som i noga bestämda former skall hantera det tvång och våld, som måste till för samhällets beskydd, själva utövar övervåld offentligt och slår sina hustrur privat, rubbas tilltron till samhällsordningen. När namn på städer som Motala och Gävle och ett antal fackligt anknutna stiftelser förknippas med fräckt missbruk av offentliga medel och antagna stadgar, får sig den gemensamma värdegrunden en knäck.
Både Rolf K. Nilsson och Nils Hedberg har nyligen berört grundläggande frågor om värderingar och moral i ledarstick i GA. Den förre kommenterade en diskussion i Rosengårdens trädgård om de politiska partierna i kyrkan och den senare tog upp dåden i London. Finns det någon allmän samsyn i samhällsetiska frågor att argumentera för? I vår del av världen har vi länge levt under hårt tryck från en liten men stark gruppering - en sista utpost av 1800- och 1900-talens filosofiska idealism - som hävdar att några givna värden faktiskt inte finns.
Filosofen Friedrich Nietzsche hävdade att den enskildes frihet har ett högre värde än vad han kallade kristen och annan religiös slavmoral. Nu har Nietzsche demokratiserats och vi får hålla till godo med majoritetsbeslut.
I maj i år tilldelades den för många hände och i Rom tidvis kritiserade katolske teologen Hans Küng det prestigefyllda "Niwano Peace Prize". Det gällde ett uthålligt arbete kring en möjlig "global etik". Sådant anmäls inte på förstasidorna i vår del av världen men tilldrar sig stort intresse på andra håll. Det bygger på erfarenheten att alla samhällen, så långt tillbaka de kunnat registreras, har ett grundläggande etiskt regelverk i muntlig eller skriftlig form. Och att dessa i grunden är varandra påfallande lika.
Fem hundra år före vår tidräkning nedtecknade Confusius i Kina den regel, som med små variationer återfinns i samtliga religionstraditioner: "Vad du inte vill att andra skall göra mot dig, det skall du inte göra mot dem." Eller i dess positiva form: "Allt vad ni vill att andra skall göra mot er skall ni göra mot dem." I kristen tradition talas om "Den gyllene regeln".
Regeln balanserar genialt enkelt de två tendenser som av allt att döma finns inlagda i själva människoskapet. Den ena är altruismen, benägenheten att spontant hjälpa andra, särskilt i trångmål. Den är starkare ju mera närstående den andra personen eller gruppen är.
Den kan även gälla djur. Den andra tendensen är förstås att tänka på sig själv, självbevarelsedriften. Jesus bejakade sammanfattningen: "Du skall älska din nästa som dig själv".
I alla kultur- och religionstraditioner exemplifieras grundregeln i ett antal bud, ofta fem och ibland sju. De noakidiska buden i Bibeln är sju, tre givna redan åt Adam och fyra tillagda i förbundet Gud slöt med Noa efter floden. De är tänkta att gälla alla folk och tider. De tio ledorden, eller buden, på Mose stentavlor var avsedda för Israel som folkgemenskap efter uttåget ur Egypten.
Fast också den kristna kyrkogemenskapen har använt dem ända in i vår tid. Tre gäller förhållandet till Gud, sju samlevnaden människor emellan inom folket. På stenhuggna altaruppsatser i flera gotländska kyrkor står Mose med de två tavelhalvorna i famnen för församlingsborna att begrunda.
Buddhismens Suttanipata drar fem föreskrifter ur huvudregeln. Fyra av dem accepterades av alla vid den omtalade världsreligionskonferensen i Chicago 1893 och bekräftades vid 100-årsjubileet i samma stad 1993. De fyra är att inte ta liv, andras eller eget, att inte begå stöld, inte missbruka sexualiteten och inte fara med lögn.
Buddhismen vill lägga till att inte inta droger. Problemet för andra blir då medicinskt bruk av exempelvis morfin med mera. Men det ligger mycket i föreskriften men tanken på drogmissbruket världen över, inkrupen även i idrotten.
De noakidiska buden inräknar, utöver vördnaden för Gud, att inte dräpa, stjäla, missbruka sexualitet och tala osanning med lägger därtill att respektera domare, dvs. rättsordningen och inte äta kött från levande djur, en otillbörlig grymhet. Radikal Buddhism vill gå längre och inte tillåta utsläckande av liv i någon form.
Buden eller föreskrifterna svarar mot en medvetenhet i människans inre. I det har de sin kraft. Men de bär i sig också en svaghet. De upplevs inkräkta på friheten, begränsar egenintresset, hämmar självförverkligandet. Kortsiktigt och i ett givet läge kan det förefalla en klar vinning att bryta mot ett eller ett par av buden. Det är erfarenheten över lång tid och att de är beprövade av många under olika omständigheter, som kan övertyga om det goda i att hålla dem.
Vilket bud många i västvärlden är närmast allergiska mot är välkänt och det trots sex-trafficking, förnedrande porrindustri, våldtäkter i krig och ibland på hotell efter idrottsevenemang, pedofili, HIV-smitta och mer därtill. Islam står bestämt bakom budet att inte ta liv, men i terrorismens ideologiska ghetton lyckas vissa krafter ändå få unga självmordsbombare att tro att mord på personligt oskyldiga kan ge martyriets ärebeteckning.
Även den som önskar det förenade Europa all framgång kan glädja sig över misslyckandet med den föreslagna konstitutionen, fast av andra skäl. Med främst Frankrike men även Sverige som påskyndare förhindrades att konstitutionen fick en hållbar etisk grund och det bara av skräck för den allra minsta doftslinga av religion i form av en referens till något som går utöver människan själv.
Helt utan ett sådant översinnligt fäste blir det förstås ingen hållbar etik.
Men om företrädare för den i princip ateistiska buddhistiska traditionen som Dalai Lama och Niwano Foundation kan stödja strävan att utforma en "Global etik", borde det sekulariserade Sverige också kunna det, åtminstone försöka och i varje fall inte motarbeta möjligheten.
Så jobbar vi med nyheter