Sedan starten för 24 år sedan har hundratusentals besökare sett teater i Roma klosterruin. Några av Sveriges största skådespelare har stått på scenen.
Men teatern som har hyllats bland svensk kulturelit riskerar nu att få sitt efterspel i rättssalen.
Det är sommaren 1989 och Martin Alskogs teaterdröm har blivit verklighet. Han lyckas sätta upp Shakespeares kärleksdrama En midsommarnattsdröm i klosterruinen på Roma kungsgård.
Det krävs många arbetstimmar och bidrag från dåvarande Gotlands kommun för att teatern ska kunna utvecklas som den gör under de första åren.
Martin Alskog har precis lämnat en teaterskola i New York och med sig i Romateatern får han både skådespelaren Thomas Segerström och ljussättaren Christer Norrby. Den ene står på scenen och den andre sköter tekniken. De båda ska dock få långvariga och betydande positioner i teatern i takt med att den växer.
Första året kommer 4•000 besökare, på bara tre år mer än tdubbleras den siffran. 1991 kommer alltså genombrottet. Shakespeares kanske mest kända tragedi Romeo och Julia lockar storpublik. Teatern får även stor uppmärksamhet i riksmedier. Dock av en helt annan anledning.
Kyrkan har nämligen surnat till över att klosterruinen, som de använt till gudstjänster, nu är upptagen.
– Jag minns att jag gick till Pressbyrån en morgon och på löpsedeln stod det: Teatern förstör för kyrkan, säger Martin Alskog.
Han får delta i radiosändningar och morgon-tv där han berättar om teatern.
– Det var den bästa marknadsföringen vi någonsin kunnat få, säger han.
Efter den lyckade sommaren etablerar sig teatern. Inställningen till teatern ändras också, från att ha setts som ett gäng glada amatörer börjar det pratas om Romateatern i kulturkretsar och bland allmänheten.
– Vi satsade verkligen på att bli riktigt professionella, säger han.
Efter åtta år känner Martin Alskog sig färdig med teatern. Den självklare efterträdaren är Thomas Segerström.
– Ekonomin var i balans, samtidigt kände jag att min del av visionen var uppfylld, säger Martin Alskog.
En skatteskuld gör dock att de tidigare teaterkollegorna blir osams.
Bolaget har obetald skatt för den vinst som gjorts under året. Eftersom Martin Alskog är ensam ägare i bolaget Romateatern, blir han personligt ansvarig för skulden på 80 000 kronor. Skulden uppstår när han lämnar bolaget.
Slutligen löser jurister konflikten men vänskapen mellan Martin Alskog och Thomas Segerström är över.
Året därpå, 1996, kommer skådespelerskan Nina Pontén till teatern. Hon blir snabbt en nära medarbetare till Thomas Segerström och är i dag delägare i Romateatern AB.
Tillsammans bearbetar de Shakespeare-texter och fattar de konstnärliga besluten.
2002 blir Romateaterns mest lyckade år.
– Då spelade vi En midsommarnattsdröm och det var ett höjdarår. Vi hade 30•000 besökare, säger Nina Pontén.
Romateatern får årligen in mellan 3 och 5 miljoner kronor i biljettintäkter, men viktigt är även offentliga bidrag. Under åren har summan från kommunen och Statens kulturråd varierat. Många gånger har de troligtvis räddat teatern. 2009 drar dock Statens kulturråd helt in sitt bidrag och 2010 gör kommunen samma sak.
Att spela Shakespeare är en dyr historia eftersom det i många uppsättningar krävs upp till 20 personer som står på scenen.
När MacBeth spelas år 2010 sviker publiken. Endast 2,7 miljoner kronor kommer in i biljettintäkter. Tillsammans med de indragna pengabidragen gör det att teatern är nära slutet.
Sakta börjar dock publiken att återvända, men under 2012 uppstår en splittring i bolaget. Ägarna blir osams och teatern befinner sig i en djup ekonomisk kris.
Thomas Segerström och Maria Lindström, som båda varit konstnärliga ledare, sparkas.
Till ny styrelseordförande väljs Kjell A. Nordström. Tillsammans med Christer Norrby och Nina Pontén vill han förvalta det som Martin Alskog skapade och Thomas Segerström har lett under många år.
– Konflikten har vänt upp och ner på mycket. Jag känner mig fortfarande bedövad, men naturligtvis måste vi också titta framåt, säger Nina Pontén.
Samtidigt som den nya styrelsen är mitt uppe i att försöka få Romateaterns ekonomi på fötter, så har planerna för sommaren 2014 börjat ta form.
– Då hoppas vi på en jubelföreställning för att fira att det är 25 år sedan Shakespeare började spelas i ruinen, säger Nina Pontén.
Ett konstnärligt råd har bildats där hon är ordförande, åtminstone till en början.
– Min tanke är att knyta före detta medarbetare till oss och sedan successivt ta in nya människor som kommer med nytt blod, säger hon.
Martin Alskogs dröm om att spela Shakespeare i ruinen blev betydligt mer än bara en fritidsteater. Den har satt Roma på teaterkartan, sänts i Svt och lockat tusentals besökare. Hans vision var också att Romateatern skulle vara i ständig utveckling. Ett sätt för honom var att ta in nya regissörer. Under de åtta år som han drev teatern regisserades föreställningarna av sju olika personer.
Att Romateatern under delar av 2000-talet enbart har haft Thomas Segerström som regissör, vd och ensam styrelseordförande –samtidigt, tror Martin Alskog är en av anledningarna till att det uppstått problem.
– När det blir för territoriellt och för personligt är risken stor att det blir sådana här konflikter, säger han.
Sommaren 2013 blir det ingen Shakespeare i klosterruinen. Konflikten kom emellan, men om 2014 års planer säger Nina Pontén:
– Det blir något nytt som inte har spelats i ruinen tidigare och det blir en komedi. Så mycket kan jag säga.
Thomas Segerström har valt att inte svara på frågor.