En resa med Ternheim till Hallshuk
Hon är sist av planet från Bromma. Förmiddagsluften är hög, kall och klar, och den ivriga februarisolen kastar ett obarmhärtigt ljus på allt damm, all grus, som vintern dragit fram. Men det är en skön dag. Den finaste på länge.
- Jag gillar att komma hit vid den här tiden på året, säger hon när bilen rullar norrut och Gotland visar sig från sin allra mest insmickrande sida. Jag har ju varit här ganska mycket, fortsätter hon, medan Själsöskylten passerar utanför fönstret. Vi spelade in min första skiva i ett gammalt sågverk på Sudret.
Det var sommaren 2003. Hennes dåvarande trummis föräldrar hade ett sommarhus med tillhörande sågverk, eller om det var en större verkstadslokal, ingen verkar veta så noga.
Anna och hennes musiker hade ett överflöd av idéer men ett minimum av pengar och lastade därför en släpkärra full av inspelningsprylar, tog färjan till Gotland och sedan länsväg 140 söderut för att fästa hennes lågmälda sånger på skiva. Tillsammans med den gotländske producenten och musikern Linus Larsson jobbade de hårt under den där sommarveckan. "Vi levde i vår bubbla, det är en fantastisk känsla att åka bort och avskärma sig totalt", som hon säger.
Året efter släpptes Anna Ternheims debutalbum "Somebody outside". Skivan - som bland annat innehåller genombrottssingeln "To be gone", den hopplöst uppgivna kärlekssången "Better be" och de fantastiska textraderna "And people say that it will kill me. But they don´t understand, people never do. Well it makes sense to me, to be senseless" - hyllades nästintill unisont. Av både samlare som mig själv och de runt 60 000 andra skivköparna som förälskat sig i hennes röst och hennes sätt att skriva. Hon var därmed en etablerad artist och fick bland annat motta priset som Årets Nykomling.
Själv har Anna dock sagt att hon tyckte att inspelning var jobbig, att det var svårt och tufft att sjunga inför folk. Att hon idag kan ställa sig och sjunga accapella inför en fullsatt salong, det visste hon inte då.
När hittade du din egen röst?
- Det var nog i samband med första skivan. Men ens röst är ju något som kommer successivt. När man börjar sjunga, så härmar man andra. Och där, mitt i allt, så börjar man till slut låta som sig själv, man hittar något eget. Så jag skalade bort allt onödigt, allt som inte var mig. Men jag har mina begränsningar, jag är ju ingen drillad sångerska som har tagit lektioner.
- Och det här är ju något som har pågått ända sedan jag började skriva musik.
Började du tidigt?
- Jag kommer ihåg när jag var tio år och man fick göra något slags prov vid kommunala musikskolan. Jag fick full pott och kunde därmed välja vilket instrument jag ville spela. Mitt förstaval var piano, men till slut blev det gitarr.
Har du kvar din första gitarr?
- Jo, den ligger någonstans. Jag har aldrig kunnat göra mig av med den. Jag minns att den kostade sexhundra kronor, säger hon.
Om inspelningen av första skivan präglades av nybyggaranda och enkla, hemmasnickrade lösningar, färgades andra albumet av det faktum att Anna ville vidare. Hon hade turnerat länge och spelat sina första låtar i vad som nog kändes som en evighet. Att det nu fanns helt andra summor pengar att tillgå gjorde förstås sitt till.
- Jag ville göra något nytt, säger hon när vi passerar avtagsskylten mot Lickershamn. Jag ville ha mer av allt, fortsätter hon. Det skulle låta bra, större. En riktig studio, istället för ett sågverk.
Extra allt?
- Jo, precis så.
Hon tittar ut genom bilfönstret och berättar att hon under arbetet med första albumet fastnade så hårt för södra Gotland, att hon återvände dit när omslaget till andra skivan skulle fotograferas.
- Vi hängde runt där ute ett tag, berättar hon och plockar upp ett exemplar av "Separation road" från det lilla facket mellan framsätena. Den här bilden är tagen ute vid Näsudden och det här är ett gotländskt fotbollslag, fortsätter hon pekande på barnen i vita linnen som omgärdar henne. Tyvärr kommer jag inte längre ihåg vilket.
Men även om "Separation road" med sin ibland nästan extravaganta ljudbild är både storslagen och episkt vacker, så innehåller den några av Anna Ternheims allra mest avskalade sånger. "The loneliness is gone" och "Nights in Godsville" - båda undanstoppade i mitten av dubbelalbumets andra skiva - sätter hennes röst och gitarrplock i första rummet.
Här ges hennes ord möjlighet att stå på egna ben, utan uppbackning från så mycket annat. Hennes röst placeras som på en piedestal och det är jättefint.
Samma år belönades hon med två Grammisar - för bästa kvinnliga artist och bästa textförfattare - och P3 Guld-priset. Turnén avslutades med en ganska rockig och mörk final på Annexet i Stockholm. Lokalen var mer än fullsatt.
- Men det var svårt att spela in "Separation road", det gick troll i mitt eget huvud. Jag turnerade konstant och det påverkade nog hur den kom att låta, säger hon en god stund sedan jag frågat om senaste skivan.
- En kreativ process föds ur en sorts motreaktion. När jag började skriva på tredje skivan, var det enda jag visste att den skulle bygga på några få element.
Anna ville att den skulle vila på sången, på berättande texter. Hon kontaktade producenten Björn Yttling som sade åt henne att lyssna på och låta sig inspireras av artister som Nina Simone och Bob Marley, artister vars sång är deras främsta instrument. Sedan skulle hon ringa honom igen. Det gick ett halvår och sedan började de jobba med "Leaving on a Mayday" som släpptes i höstas.
- Det var nästan samma känsla som i sågverket. Vi kastade oss in i något okänt. Men det ligger en bra sorts spänning i att inte riktigt veta.
- Och ett visst mått av panik, tillägger hon.
Så här års är befolkningen kring Hallshuk inte många, en knapp handfull kanske. Landskapet känns lika ödsligt som ackompanjemanget på den akustiska bonusskivan som medföljde en utgåva av "Somebody outside". Den skiva som alltid får en till mig närstående att tystna.
- Ni har det bra här, säger hon rakt ut i luften. Det känns väldigt exklusivt att vara här, med så mycket plats omkring sig. Jag har alltid varit en betraktare, som tycker om att ställa mig utanför och titta. Det är lite samma känsla här ute som hemma i New York. För trots att det där är miljontals människor runt omkring en hela tiden, så kan man ställa sig en bit bort och bara vara. Jag gillar det.
- Och i New York försvinner man, vare sig man vill det eller inte.
Vi stannar utanför det lilla kapellet och dukar fram lunch. Det var när Gotland blev svenskt, 1645, som drottning Kristina skänkte kapellet till ortens fiskare. Byggnaden förföll och stod länge som ruin, men renoverades 1933. Sedan dess håller man ibland gudstjänster, bröllop och dop där.
Är du så sorgsen som det är lätt att tro?
- Man går ju inte runt och är ledsen eller nedstämd hela tiden. Men jag tror inte att det sorgsna och melankoliska behöver vara en bedövande känsla. Det kan, tvärtom, vara en god känsla ibland.
Hur är det att vara kändis?
- Det är något som kommer på köpet och något man får försöka att hantera. Jag håller inte på med musik för att få pris på Grammisgalan eller någon annanstans, även om jag naturligtvis uppskattar det. Min motivation är något helt annat och min vardag är väldigt långt från de där galorna.
Hur fick du modet att hoppa av studierna och våga välja ett så pass osäkert liv?
- Det var ett inre tvång. Jag försökte verkligen att hitta andra saker att göra, men ju mer jag försökte göra något annat, desto starkare blev viljan att göra musik. Men visst, den där osäkerheten som den här branschen innebär är något man får leva med.
Vad gör du en helt vanlig tisdag?
- Jag kämpar verkligen för att ha rutiner, för att få in en rytm. Jag mår bra av det. Men jobbet i sig är ju väldigt osammanhängande. Efter den här turnén är jag ledig två veckor. Sen väntar Frankrike, Tyskland och Schweiz.
Hur pallar rösten det här schemat?
- Det har faktiskt aldrig varit något problem för mig, jag sjunger ju inte hårdrock direkt. Och alla mina låtar är bekväma för rösten, berättar hon.
Det är något särskilt med Anna Ternheims musik, något som vägrar släppa taget. Jag har alltid känt så. Hennes ord, de känslor hon förmedlar skulle kunna vara mina egna. Den där melankolin, jag känner igen mig i den. Som i basgången och den första versen i "What have I done", där hon sjunger bättre än någonsin. Den får mig att förflyttas, bort.
- Jag utgår från mig själv när jag skriver, förklarar hon. Men det där att man kan känna att musik talar till en så där starkt, så känner jag också och det är ett mysterium. Det är kanske den där sista dimensionen vi inte känner till, eller så är människor egentligen ganska lika och delar många beröringspunkter, funderar hon.
- Skrivandet har aldrig varit något kravfyllt för mig, snarare en tillflykt. När jag skriver musik så försvinner tid och rum och jag mår bra. Men för att kunna skriva så måste jag komma ner i varv. Och när man har jobbat intensivt ett tag, så kommer lusten att bara sätta sig ner med penna, papper, piano och en gitarr.
Varifrån hämtar du inspirationen?
- Man samlar på sig hela tiden. Jag tycker det räcker med att leva för att kunna skriva. Den kommer från det jag ser runt omkring mig, saker jag upplever.
Några väl tilltagna stenkast bort från lunchstället ligger några öde bodar på en enslig strand, dagens sista anhalt på Anna Ternheims tre och en halvtimmeslånga Gotlandsvistelse.
- Det påminner lite om en film, säger hon när vi promenerar längs de fallfärdiga strandbodarna. Äntligen har det här gråvädret, som legat som ett tjockt täcke över hela landet, försvunnit.
I bilen mot flygplatsen snuddar jag vid frågan om hon har börjat skissa på sin fjärde skiva.
- Jag försöker faktiskt att greppa den, men den glider undan som en dimma. Men jag kommer att ge albumet den tid som behövs. "Leaving on a Mayday" har banat en väg som jag vill fortsätta. Jag skulle faktiskt vilja komma ner och spela in i Sandkvie, berättar Anna Ternheim medan hon noga studerar en Gotlandskarta och frågar om det finns några oupptäckta platser kvar på ön.
Inte så värst många, svarar jag.
Kort senare sitter Anna Ternheim - som nyligen utsågs till årets kvinnliga artist och fick ytterligare en Grammis, den här gången för senaste skivan - på flyget mot Bromma igen. Senare på eftermiddagen avgår turnébussen, hennes hem just nu, mot Uddevalla.
Om en vecka parkerar den utanför Wisby Strand.
Så jobbar vi med nyheter