En nostalgisk tripp som öppnar för det egna jaget

När regissören Örjan Herlitz nu återvänder till Länsteatern på Gotland för att sätta upp "Solen bor i Karlstad" skapar han ett drama i två akter, ett sökande efter den egna identiteten, en roadmovie från universum ner till det egna medvetandet, till stålmannen inom oss som är beredda att slå ett slag för den goda saken.

Spred glädje
Han gör en lättillgänglig föreställning om att acceptera den man är, stå för sina åsikter och inte minst att stå upp för den man är.
Och i centrum för den berättelsen står en man i rött hår och glest mellan tänderna, Thore Skogman, gestaltad av Evert Jansson som en härlig look-a-like. Han är lika verbalt och tungvrickande skicklig som förlagan när han under premiären i Dalhems bygdegård avverkar ett drygt 30-tal av de mesta kända låtarna till Kalle Jacobssons virtuosa dragspelsackompanjemang.
Det är rimligt att ställa frågan vad den här föreställningen har att säga dagens publik i de gotländska bygdegårdarna.
Svaret är inte enkelt men precis som en nutidens Dogge Doggelito, som beskriver verkligheten i förortssverige till tonerna av vår tids dansmusik, salsa och reggae, reste Thore Skogman landet runt med twist, vals och och hemvävda polskor och spred det glada folkhemssverige med surströmming och plättlaggar.

Även för de unga
Då var det svartvitt på tv och bara en kanal. Landet stod stilla när Thore Skogman gästade Hylands hörna. I parkerna var det dock mera färg när artisten ställde sig på scenen i en kostym som kunde varit sydd av den svenska flaggan. Många tog honom till sina hjärtan, man lyssnade på radio när han var värd för "Det ska vi fira" eller gick på bio när han spelade mot Anita Lindblom.
Och så alla andra artister som blev populära med hans låtar, Siw Malmqvist (Bergsprängartango), Sven Ingvars (Fröken Fräken, Min gitarr) eller Jan Höiland (Tiotusen röda rosor).
Det handlar mycket om nostalgi, för många kanske en omedveten nostalgi, när vi tar den här föreställningen till oss ute i bygdegårdarna. Skrattet hänger löst och överraskningarna är påfallande många. Det här är inte bara en pjäs för den äldre publiken, här finns lika mycket att hämta för de yngre generationerna.

Driv och skicklighet
Örjan Herlitz visar en påtaglig uppfinningsrikedom och ger Evert Jansson det svängrum han behöver för att förklara sitt förhållande till Thore Skogman.
Det är stundtals riktigt lekfullt mellan de två rollfigurerna på scenen och mycket är Kalle Jacobssons förtjänst. Han spelar sig själv och skulle kunna vara den dragspelare Thore åkte land och rike runt med. Det finns ett driv och skicklighet i spelet, oavsett han kommenterar det som sker i pjäsen, eller när han spelar till Everts sångnummer.