En musikalisk resa om och med Gullin

Eva Sjöstrand svarar för manuskriptet och har fått en delikat avvägningsfråga inför skapandet. Skall hon utgå från att Gullins historia är väl känd för besökaren eller skall den pedagogiskt återberättas. Nu blir det ovanligt omfångsrika programmet en dellösning där en hel del Gullinfakta av olika slag återfinns. Scenberättelsen går dessutom i kronologisk ordning så några svårigheter att hänga med i berättelsen uppstår aldrig.
Sandasonen Lars Gullins levnadshistoria (när han flyttade till Visby bodde han för övrigt på Björngränd i grannkvarteret till teaterlokalen) serveras i utmejslade delar. Det fungerar nästan hela vägen. Det centrala momentet, varför multiinstrumentalisten Gullin till slut började med saxen, bereds den plats som denna centrala händelse förtjänar.
Att han erbjöds bandplats hos Seymour Österwalls orkester under förutsättning att han lirade barytonsax och hur hans inledande motvillighet senare övergick i närmast symbios med instrumentet. Hans vidare utveckling från den svenska spelplanen till jazzstar på världsscenen blir dock väl komprimerad medan förståelsen för hans ambivalens inför en hyllande publik som dock ständigt kräver mer finns där: "Jag står där helt naken, jag lägger mina inälvor framför dem, vad mer kan de begära?"

En stor roll i denna historia spelar förstås den levande musiken och då enkannerligen barytonsaxofonen och föreställningen är också ett samarbete mellan Länsteatern och Gotlandsmusiken. 22 musikaliska stycken ingår varav 13 signerade Gullin och där även verk av klassiska kompositörer likaväl som Alice Tegnér och Gudfadern-kompositören Nino Rota återfinns.
Och ensemblen fungerar även som onomatopoetiska illustratörer och förmedlar ljud som tågvisslor, militär aktivitet eller Gotlandsbåten. Kvartetten blir en scenisk bas där dock förstås Jonny Lindström med sina saxar får dominera och även agera på scenen men där det då och då verkligen uppstår en känsla av jazzklubb från tiden.

Historiens delning mellan biografin och musiken innebär också att Gullin ageras i form av ett duoporträtt där Lennart Bäck gestaltar personen och Jonny Lindström således saxofonisten. Inledningen är magnifik när det fullkomligt gnistrar om Bäck när han får ögonen på det instrument som skulle bli så viktigt för fortsättningen. Och att föreställningen avslutas med en duett mellan dessa båda Gullinegon känns helt naturligt.
Dialogen har emellanåt ett omisskännligt Sjöstrandskt tonfall där en varm ton genomsyrar historien som pendlar mellan det faktabetonade och det poetiska. En berättelse som mått väl av lite mera nerv för dramatik saknas inte i det faktiska skeendet, nu blir det mestadels en jämn lunk.
Lennart Bäck och Gunnel Mauritzson turnerar berättarrösterna som för skeendet framåt. Gunnel Mauritzsons rollkaraktär av kvinnorna i historien känns ändå inte lika given utan man får känslan av att det mera handlar om ett alibi för att kunna få med några vokala insatser i all instrumental jazzmusik och där också några texter till Gullins musik är nyskrivna.
I den collageaktiga fonden återfinns sju mörklagda stjärnor. De bringar dock, en efter en, efterhand som viktiga händelser timar, sitt ljus över skeendet, en förstärkande symbolik som känns något övertydlig.
Lars Gullins musikaliska storhetsperiod ligger flera decennier bakåt i tiden, även om hans musik under senare år fått något av en renässans. "Ljus. Gullin." förstärker denna.

En musikalisk resa om och med Gullin

En musikalisk resa benämns Länsteaterns föreställning "Ljus. Gullin." med premiär i lördags och där Lars Gullins komplexa person gestaltas. Idag är hyllningarna av hans saxofontonkonst närmast legio. Men i hans livsöde fanns betydligt mörkare stråk på det personliga planet.