u i fagningstiden cyklade jag en tidig morgon på en liten smal gotländsk skogsväg nära sippor, dröjande blygt gröna konvaljer, en trasts flöjttoner och en göks hjärteslag. Daggdroppar skimrade överallt. Fjärran från allfarvägen, djupt inne bland träden, öppnade sig det ljusa änget, naturens egen rofyllda helgedom.
Men plötsligt hördes röster som ljöd allt starkare och bortom enehankar och störar skymtade fagningseldar, som puffade ut vita rökmoln. Ivriga röster och skratt från lekande barn blandades med ljudet från flitiga räfsedrag.
Mycket morgonpigga var också ängets fågelstämmor i en ljuvlig konsert. Flugsnapparens gap var fullproppat av läckerbitar, när han svirrade förbi till en glupsk, nyfödd skara någonstans och kaffe-saft-bullkorgar väntade vid en skuggig sten...
*
Jag fick plötsligt en väldig lust att ta tag i en räfsa jag med, men när jag fick höra den skygga näktergalen sjunga, kom jag av mig och försvann istället in bland hasselsnåren. Där drömde jag mig bort bland sipporna och alla blomstren i vardande - bladrosetterna och knopparna överallt av nattviolen, prickiga nyckelblomstret, skogsliljan.
Den nyutslagna "kajpen" hade redan stora, saftiga, lökkryddiga blad och "bryan", det glänsande vattenhålet, speglade blåa himmelen och seglande molntussar...
Tänk - just såhär har denna paradismark vuxit och frodats i mer än tusen år. Och varje vår och sommar har arbetsamma, frivilliga vårdat den, räfsat och röjt, bränt undan gammalt skräp och lämnat ljuset fritt att spela, ge luft och kraft till blomstren, buskarna och träden, ge ro och föda till alla de många olika djurarterna i ett förunderligt Skapelsens sammanhang.
*
För 150 år sedan lär det ha funnits 30 000 hektar slåtterängar på Gotland. De var ju inte bara undersköna och njutbara att vistas i, de var också välförsedda skafferi för exempelvis husdjuren och på så sätt också en viktig del i den gotländska bondens hushållning.
Ännu sköts ungefär 300 hektar på liknande sätt här på ön, främst genom helt frivilligt arbete. Ännu "fagar" man flitigt och kunnigt - röjer, räfsar, bränner på våren, slår på gammaldags vis med lie efter blomningen om högsommaren, torkar allt hö på soliga platser och bevarar så dessa lustgårdar vidare till oss och till framtiden.
Vem som vill kan få hjälpa till och särskilt roligt är det att också de gotländska skolbarnen får lära sig det här arbetet. Tidigt kan de då upptäcka, uppleva och bevara den vidare, den unika "Änglamarken, lunden vi ärvde" och vara med i en underbar, viktig, mångtusenårig tradition som just nu åter är rykande aktuell.
*
Ur en naturdagboksanteckning från början av maj.