En förvånande snäll Lasse Anrell

Tja, vad ska man säga om Lasse Anrell, men än att han sällan lämnar någon oberörd? Antingen gillar man honom, eller så gör man det inte. Det finns nog få mellanting. För den som inte hunnit bestämma sig ? eller för den som gillar honom! ? kan en kåserisamling som denna vara ett bra sätt att lära känna honom bättre.
Han har humor, det har han. Lasse Anrell är en kul kille, det är bara att konstatera. Lite underfundig, ännu lite mer självironisk och kanske mest av allt halvtorrt sarkastisk. Dock förvånande snäll den här gången, tycker jag. Jag hade väntat mig fler slag under bältet, mer hårt bitande personlig ironi.
Eller kanske hade jag snarare hoppats på det, för det är då han är som bäst, tycker jag.
Nu är han mest& småmysig, faktiskt. Till och med när han berättar som sonsonen Max som ?tittar på Bigg Bjotter för att de ska bygga junkbås på fritis?:
?Hoppsan. Nu går någon in i den andra kojan. Yippie, mamma. Nu är det junkbåset. Hujja.
Flickan går in där ensam och så försvinner hon. [&]
Nu låter det igen. Mamma, vad konstigt. Nu har hon också ont. Varför får de bara ont när de är i sina kojor?
Hon låter precis som om hon hade huvudvärk. Eaaahoohhh& så där lät mamma en gång precis innan hon kräktes.?

Det blir mycket sport, det blir det ? av naturliga skäl. Men mer idrottspersonligheter, än idrott i sig. Mest av allt är det Carolina Klüft, Anrells stora atletiska kärlek. Henne har han följt i flera år, vilket fött en långt större antal Klüftkåserier än de som ryms i boken.
?Vi darrade och Carolina Klüft kastade linnet i stolen och gick fram och stapplade runt på banan och det såg ut som om ansatsmarkeringen där hon skulle börja springa var på en sju-åtta ställen samtidigt och man undrade ju om hon verkligen skulle klara av det här.?
Av alla ?Lassar? får läsaren bland annat möta den nojiga farfadern, den passionerade pelargonälskaren och den hälsosamt bittra medelålders man som inser att om han nu hade haft några glansdagar, så ligger de bakom honom.
Inte för att det är något fel på äldre. Tvärtom, menar Anrell, som skickar en kärleksfull efterlysning till alla försvunna tanter.
?Det är en ledsam tid vi lever i, sade alltid min gamla pappa.
Han hade rätt. Tanten håller på att dö ut.
Och Marit Paulsen har visst också gått in i väggen. Till och med gamla tanter går in i väggen.
Sverige är verkligen illa ute.?