En föreställning präglad av spelglädje och entusiasm

Gotlands Musikalkompanis satsning på "Cabaret" innebär på förhand givna för- och nackdelar. Fördelar är att publiken är bekant med grundstoryn och känner till - och väntar - på ett flertal av låtarna som ingår. Karaktärerna är starka och tacksamma.

Nackdelar är att miljön skall vara ett depraverat och dekadent förkrigsberlinskt 1930-tal - "Du är i Berlin, här får man göra precis vad man vill" som det framsägs. Något skall kombineras med ett underliggande allvar. Förutsättningar som kan vålla problem för en ung ensemble. Men med de givna grunderna kan konstateras att Musikalkompaniets version håller ett högt tempo och där berättelsen gestaltas och löper vidare på ett för det mesta skeendemässigt trovärdigt sätt.
Författaren Cliff Bradshaw kommer till Tysklands huvudstad för att äntligen färdigställa sitt bokprojekt. Men han dras snabbt in i nattens nöjen på Kit Kat Klub och utvecklar en kärlekshistoria med den klubbjobbande Sally Bowles. Parallellt eskalerar nazism och judeförföljelse med kommande katastrofala följder för flera av de inblandade. Och gestaltningen av nazismens framväxt vållar vissa problem. Personer förvandlas synnerligen snabbt och armbindlar, sieg heil-tecken och sceninramande stora hakkorsfanor bidrar till övertydligheten, man förnimmer inte det smygande, infiltrerande i samhällskroppen.

Klubbens aktörer skall vara synnerligen syndiga. Något som innebär att ensemblens medlemmar skulle behöva ha en högre snittålder för att denna del i utgångsläget skall bli riktigt trovärdig. Men i vissa nummer fungerar det. Som när Kit Kat-tjejerna anförda av klubbens conferencier utför steppbalett och framför allt i trionumret "Två damer".
En scen som imponerar rent visuellt är "pengascenen" med en slingrande och ormande ensemble. Föreställningen rymmer också en hel del komik i allvaret. "Ananasduetten" mellan herr Schultz och pensionatsvärdinnan Fräulein Schneider hör till dessa. Fredrik Wahlgrens gestaltning av Schultz är dessutom en komisk pärla.
Razmus Nyström som Bradshaw hittar en trovärdig ton i sin inledningsvis lite naive karaktör och att Malin Karlsson trivs i drömrollen som Sally råder det ingen tvekan om. Ville Blomgren sätter rätt lederhosenstuk på den gäckande conferencieren och gör en karaktär som gärna kunde ha fått ytterligare scentid.

Kostymerna har man lagt ner mycket jobb på och ljussättningen sköts professionellt. Att scenbilden i fonden domineras av fyra dörrar à la fars känns dock lite som praktisk nödlösning för in- och utpassering. Musiken, framförd av en orkester från Gotlandsmusiken, är förstås av professionellt snitt och förvaltar materialet på ett drivande sätt.
"Cabaret" är en föreställning som präglas av spelglädje och entusiasm men med ett genomsyrande allvar.

En föreställning präglad av spelglädje och entusiasm

Flyglarm och svepande ljus i den mörklagda Säveaulan och så - den klassiska "Willkommen" och publikens intresse är infångat direkt. "Cabaret" får en stark start.