En föreställning med mycket värme och massor av hjärta

Det här är en ganska märklig pjäs - och uppsättning. Mitt i natten ringer en kvinna till detektiven, hon letar efter sin hund. Hunden ligger precis då i detektivens säng. Men vems är hunden? Vem är kvinnan och, framför allt, vem är egentligen detektiven? Alla de här frågorna bildar upptakten till ett mysterium som trots sin känsliga karaktär reds upp på ett härligt sätt av två härliga skådespelare.
Relativt nya gotländska teatergruppen Teater Zenith har tagit sig an Christina Evers översättning av Volker Quandts "Hunden som kom in från kylan". Några spelningar i gotländska bygdegårdar är redan avklarade men pjäsen kommer att spelas ytterligare under en månad framöver. På scenen möter vi Thomas Jankert som Mannen och detektiven och Carin Gyllenhammar som Hunden.
Jankerts privatdetektiv verkar direktplockad ur en amerikansk 50-tals deckare, lite på dekis, livsgnistan saknas. Hemtamt rör han sig dock nattetid i stadens mörka, regntunga gränder. Genom en slump möter han Hunden, och bakom ytan framträder en annan mycket känsligare figur.

*
Hunden (om det nu verkligen är en hund?) är på rymmen och söker skydd och fristad hos den ensamme detektiven, som efter viss tvekan tar emot sin gäst, och som sedan börjar göra efterforskningar om hundens dunkla förflutna. Efter ett besök på ett hotell, där mannen träffat både sin nye väns matte Evelyn och hennes nye kärlek Dennis, uppdagas det så småningom att hunden blivit misshandlad. Men innan pjäsen är slut står det klart att det inte bara är hunden som bär på en oklar historia.
Pjäsförfattaren Volker Quandt har som dramatiker och regissör i bland annat Ghana och Brasilien, arbetat mycket med gatubarn, vilket givit honom inspiration till "Hunden som kom in från kylan", en deckarkomedi och ett relationsdrama om ensamhet och sökandet efter en vän. Att våga känna tillit och om rädslan för att inte bli omtyckt för den man är.
Man skall inte heller döma hunden efter håren blir ytterligare ett av budskapen i Teater Zeniths föreställning, fylld av både humor och värme, som också bygger på en gammal tysk folksaga.

*
Trots pjäsens enkelhet är det just skådespelarprestationerna som gör den här pjäsen så sevärd. Enkelheten, precis som i en saga för vuxna, där köttbullar och Lars Winnerbäcks "Stackars dom" får saliven att rinna till. Dessutom finns det en snygg inledning som skapar massor av förväntningar.
Både Carin Gyllenhammar och Thomas Jankert har behållit den där fina samspeltheten de visade upp redan med "Frestelsen" för flera år sedan. Det känns som båda gillar situationen och den pjäs de nu valt att spela. Ett plus är också de levande beskrivningar av de personer i pjäsen som inte finns med på scenen.
Det finns också en tredje person som gör scendebut i den här pjäsen, teknikern Jan Pettersson som fungerar som tekniker både på och bakom scenen.
Pjäsens första akt ställer många intressanta frågor som sedan delvis besvaras i den korta andra akten. I Etelhems bygdegård i söndags kväll hade arrangörerna valt att förlägga kaffepausen i mellanakten, vilket inte är helt lyckat. Det vore absolut fräschare att våga förlägga kaffet efter pjäsens slut och förlita sig på att publiken stannar kvar, kanske skapar detta många intressanta diskussioner.