Jag är ingen festivalmänniska. Har aldrig varit. Med risk för att framstå som fisförnäm snobb, rädd att få smuts under naglarna, får jag erkänna att jag inte gillar att sova i tält, att jag vill duscha innan jag klär på mig - helst i varmvatten och att jag ogärna går längre än till brevlådan utan att sminka mig. Sanningen är den att jag antagligen inte hade varit på Woodstock ens om jag som ung varit bosatt i trakterna, då det begav sig för drygt 40 år sedan.
Men för tio år sedan gjorde jag faktiskt en riktig festivaltripp till Roskilde - förvisso med rekordstor packning. Jag drack ljummen öl till lunch. Såg Black rebel motorcycle club i ett inrökt tält. Hörde Bob hund-sångaren Thomas Öberg håna sina danska grannar genom att säga att någon måste ju dricka upp deras pissiga mellanöl. Och i ösregn gav Red hot chili peppers en konsert som lät så tråkigt och kliniskt perfekt att man lika gärna kunde ha satt på skivan.
Det var rätt kul tillställning trots allt, men några fler festivaler har det inte blivit.
Men nu är jag sugen igen. Anledningen är den nya festivalen Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen i början av augusti, som bjuder på en fantastisk lineup.
Hur mäktigt måste inte Anthony and the Johnsons tillsammans med Sveriges radios symfoniorkester låta. Och Patti Smith, som jag ju missade när hon var här och tog emot Polarpriset. Eller när vi ändå är inne på tantspåret, Marianne Faithful, som jag hörde sjunga om könsorgan, sex och droger på Södra teaterns guldsmyckade salonger i början av millenniet. Hon var gammal redan då, fumlade med läsglasögonen för att kunna läsa texterna och längst fram satt gråsprängda farbröder med rosor, som de lämnade över efter konserten. En rörande liten scen.
Och Emmylou Harris, Björk, Frida Hyvönen eller Laleh för den delen, även om min kollega menade att "hon verkar stökig och är nog bäst i klippt version på tv".
Festivalen är dessutom en trevlig urban historia mitt i huvudstaden. Ingen risk för flottigt hår, tredagarssvett i armhålorna och chipsfrukost här inte.
Mellan spelningarna kan man ta ett glas vin på en soldränkt uteservering med utsikt över Stockholms stad och vatten. Kanske lyxa till det med en gourmetmiddag på någon av de välrenommerade krogarna i grannskapet. Eller ta en sväng till de närbelägna museerna - Nationalmuseum på andra sidan bron stänger ju för renovering nästa år och öppnar först 2016 och Moderna ställer ut världens mest hatade flickvän/fru; Yoko Ono.
Men jag ska inte gå. När jag för första gången på tio år verkligen vill gå på festival så äger den naturligtvis rum en vecka innan jag väntas nedkomma med en liten knodd. Och att bli runtskickad mellan Stockholms läns alla bb är lite väl äventyrligt för min smak.
Helgens Earth hour tänker jag däremot inte missa. På Roxy är det Fair earth-kväll med Emil Jensen och Jennie Abrahamson. Annars kan man ju helt enkelt bara släcka ner, stänga av och ägna lördagskvällen åt strömlösa nöjen. Som att umgås med riktiga människor.