Effekter räcker inte för att göra en film

De flesta har nog lekt Bill Gates-leken. Den går till så här: "Om Bill Gates steg ner från sin tron av enhörningsben och sade ’Här har jag en miljard dollar. Du får rubbet om du gör XX.’ Skulle du göra det då?"
XX kan betyda till exempel "vara naken på jobbet en hel dag", "äta den grågröna smeten som ligger där på trottoaren" eller "lyssna på en hel pjäs med Radioteatern".
I "Clash of the titans" får vi svaret på exakt vad Mads Mikkelsen, Liam Neeson och Ralph Fiennes skulle göra. Bill Gates, eller hans motsvarighet i filmvärlden, har viftat med miljarden och sagt "ni måste ikläda er ytterligt komiska skägg och yttra repliker av typen ’Release the Kraken!’ och ’Embrace your birthright, Perseus’". Och Mikkelsen, Neeson och Fiennes bara "Ålrajt" och sedan har de gått hem och räknat sin miljard.
"Clash of the titans" är en nyinspelning av dels filmen med samma namn från 1981, dels tio tusen andra filmer där hjälten ska ge sig ut på en resa för att döda monstret, vinna flickan och lära känna sig själv. Precis som "Percy Jackson och kampen om åskviggen" (jag kan fortfarande inte skriva "åskviggen" utan att fnissa lite) tar den avstamp i den grekiska mytologin och precis som "Percy" ger den en lika rättvis och heltäckande bild av den grekiska mytologin som Lars Vilks rondellhund av islam.
Men den är onekligen mer välgjord. Det finns effekter här, speciellt i 3D-versionen, som får dig att nästan förlåta den extrema förutsägbarheten, de stolpiga replikerna och de ytterligt komiska skäggen. Men bara nästan. Effekter räcker inte för att göra en film effektiv.