Dramer, komedier och en dokumentär

Två svenska, två franska, en tysk och en dansk. Så ser vårterminen ut för Visby Filmstudio, som visar film varannan torsdag.
Terminen startar torsdagen den 24 januari med filmen om Edith Piafs liv "La vie en rose" (O. Dahan 2007). Den tar sin början i Paris 1918 och följer henne genom kärlek, sorg och glädje till hennes död 1963.
Edith Piaf är en av Frankrikes mest älskade sångerskor. Hennes liv var som en riktigt askunge-saga. Hon övergavs av sina föräldrar som barn och fick istället växa upp på sin farmors bordell. Som tonåring var hon redan gravt alkoholiserad och fick som 18-åring begrava sitt enda barn.
Vad skulle Edith vara utan sin sång? Hon laddar sin sång med sitt liv - hon sjöng på liv och död. Kanske är det därför hennes sång berör så djupt. Sånger som La vie en rose, Non, je ne regrette rien och Padam, Padam har blivit världsberömda.
Skådespelerskan Marion Cotillard är fulkomligt lysande i rollen som den tragiska stjärnan.

Två veckor senare, den 7 februari, visas tyska "De andras liv" (von Donnersmarck, 2006). Handlingen tar sin början i 1984 års DDR, då Berlinmurens fall fortfarande är avlägset. Stasi, statssäkerhetspolisen, var under dessa "glansdagar" på 1970-80-talet en omfattande organisation med över 90 000 anställda. Utöver det fanns även 100 000 människor som bara var "informatörer" ute i samhället. Dessa informatörer vidarebefordrade mängder med information om privatpersoner in i de omfattande stasiarkiven.
Ingen går säker och alla är misstänkta för att störa det perfekta socialistiska samhället, DDR. Riket tar inga moraliska gränser för att säkra sin överlevnad. Kritik och ifrågasättande av samhället kan leda till arbetsförbud och social och psykisk misär.
I filmen får vi följa stasiagenten Wiesler i sitt arbete att avlyssna manusförfattaren Georg Dreyman och hustrun Christa-Maria Sieland. Wiesler är sinnebilden av den nitiske tjänstemannen. I början rapporterar han stelt och byråkratiskt och jobbar på att försöka "hitta något" på paret. Senare blir han mer och mer fascinerad av människorna och därmed också mer mänsklig.
"De andras liv" är en fantastiskt bra och framförallt viktig film.

Den 21 februari visas en svensk film. Dramathrillern "När mörkret faller" (A. Nilsson 2006). Efter trilogin om polisen Johan Falk (Livvakterna, Tredje vågen och Noll tolerans), kliver regissören Anders Nilsson över till brottsoffrens sida. I tre parallella historier skildrar han våld ur olika vinklar.
Här träffar vi invandrartjejen Nina, vars familj inte gillar att hon umgås med killar och en dag beslutar sig för att sätta stopp för hennes beteende.
Vi träffar också Carina som är en framgångsrik journalist men som bakom en lycklig fasad kommer hem till en man som är aggressiv och våldsam.
Slutligen är det krögaren Aram som driver en framgångsrik krog och nattklubb där utkastade gäster en dag bestämmer sig för att hämnas.
Det finns en atmosfär av annalkande undergång redan från början i "När mörkret faller". Alla offren står inför livsavgörande beslut. Ska jag våga ta mitt samhälleliga ansvar? Ska jag våga vara en god människa? Ska jag våga visa civilkurage trots att jag hotas till livet?
Naturligtvis vill vi, som sitter i vårt trygga liv och bara läser om det otäcka på tidningarnas löpsedlar, svara JA. Men vad händer när du själv blir utsatt?

Efter tre tunga dramer är det dags för en mer lättsam komedi, den franska "Min bäste vän" (P, Leconte, 2006) visas den 6 mars.
En dag får François, en medel-ålders antikhandlare, höra av sina kollegor att han är en självcentrerad människa som saknar vänner. François protesterar mot denna anklagelse och ingår ett vad med sin affärspartner om att han, inom tio dagar, ska motbevisa påståendet genom att presentera sin bäste vän för gruppen.
Problemet är bara att han verkligen inte har några vänner. Då François inte vill förlora vadet, ger han sig ut på jakt efter så gott som, första bästa vänskap.
Tidigt på sin färd träffar han Bruno en allvetande taxichaufför, som blir François ledsagare i sökandet.
En charmig och lättsam "Feelgood-film".

Sedan dröjer det fyra veckor till nästa film, en svensk dokumentär "Vikarien" ( Blank, Palmgren, 2006).
"Vikarien" handlar om den unga läraren Max som arbetar på Hallonbergsskolan i Stockholm. En ung lärare som är villig att hjälpa sina elever till varje pris, men som samtidigt börjat tvivla på sin roll i klassrummet. Hans tankar går till sin gamla lärare Folke, en man som inte släppt gamla anor och utbildningsmetoder.
Max bjuder in Folke som undervisar i Malmö att komma till Hallonbergskolan och försöka med sina metoder där. En jämförelse av två olika generationers inställning till hur ett klassrum skall skötas.
Filmen ger inget svar på hur den lärare skall förhålla sig till sina elever. Det finns tillfällen där både Max och Folke lyckas och då de båda misslyckas. En sak som filmen däremot tydligt visar, är att nyckeln till att bryta den onda spiralen med okoncentrerade och stökiga elever, är att visa dem ett uppriktigt intresse.
Alla som på något sätt har inflytande i den idag förda skolpolitiken borde se denna film, för att förstå vikten av engagerade och utvilade lärare. Filmen gör en arg och ledsen men också hoppfull på något sätt.

Terminen avslutas 17 april med ännu en komedi, denna gång från Danmark: "Den enda rätta" (S. Bier 2000). En varm, gripande och mycket rolig kärlekskomedi, i samma anda som "Fyra bröllop och en begravning". Även här kretsar det kring några människors kärleksbekymmer. Här finns barnlöshet, adoptivbarn från Afrika, oönskade gravideteter - men det som sätter fart på kärlekskarusellen är vänsterprassel.
Niller och Lizzie har ett halvtråkigt förhållande och jobbar båda inom köksinredningsbranschen. Eftersom Nillers spermier inte är av bästa kvalitet bestämmer de sig för att adoptera ett barn. På adopteringsbyrån får de svara på frågor som "Om ert förhållande var en bil, vilket märke skull det då vara?"
Till slut, efter mycket om och men och hysteri från Lizzis sida, lyckas de ändå övertyga byrån att de vore lämpliga som föräldrar. Sen återstår bara att välja ett barn som verkar bra. Här träffar vi också Sus och Sonny som är ett hippt par med bra jobb och snygga kläder. Sonny vill gärna ha barn. Sus vill inte bli tjock, få bristningar eller brustna blodkärl i ansiktet. Dessa fyra människor livsöden flätas samman när Sus och Sonny vill ha ett nytt kök.
Filmerna visas på Roxy.