Dokumentärt drama om barnsoldater

Afrika. Kanske Liberia, kanske Kongo-Kinshasa, kanske något annat konfliktridet land. Pojksoldater med tomma blickar, Kalasjnikov i luften, dödshot vrålade med målbrottsröster. De kidnappar barn, dödar deras föräldrar, tvingar barnen skratta, annars dödas de också.
Små irreguljära arméer av pojkar med vapen, pojkar som kan döda vem som helst lika lätt som att vinka med handen, men som börjar gråta om någon vill äta upp grisen som de stulit.
"Johnny Mad Dog" är ett dokumentärliknande drama om barnsoldater, men den skulle lika gärna kunna vara en grundkurs i extremfeminism. Pojkar med vapen, unga brölande redskap för äldre män med stjärnor på axlarna. Våldtäkter, förnedring, tortyr.

Blåa hjälmar
FN-trupper som tittar på, maktlösa, i sina välputsade blåa hjälmar. Och man tänker att... Gud förbjude, men man tänker "Skicka in marinkåren. Gör det nu! Låt de små våldsdyrkarna slåss mot andra än 14-åriga flickor, gråhåriga män, skolpojkar och grisar (som dessutom är bundna) så får vi se hur pigga de är på att skrika om att döda."
Jag vet. De är offer. Förstås. Men regissören Jean-Stéphane Sauvaire vädjar inte om vår sympati. Han visar hur det ser ut. Och han erbjuder ingen lösning annan än den som vi själva, hans publik, kan skapa. Med "Johnny Mad Dog" har han gjort årets "Guds stad".