Dokumentär om ett praktgalet geni och konstnär
Det är sensommar 1974. I tv försäkrar president Nixon att han inte är en skurk och en fransman i New York har i sin almanacka, på datumet 7 augusti, skrivit kort och gott "Le Coup".
Foto: Pressbild
Dokumentären "Man on wire" berättar historien och gör det på ett sätt som anstår en kupp. Med hjälp av rigorös planering, ritningar över brottsplatsen och medhjälpare med namn som "The Australian", "The Rock Star" och "The Inside Man" skissas det perfekta, offerlösa brottet upp av trickstern Petit.
Hans brinnande entusiasm och franska blygsamhet ger både kuppen och filmen, 35 år senare, den ånga som driver dem framåt. Allt var förstås ähm-poss-ible, säger Petit, "men något liksom drooog mig dit", det är totalt ähm-poss-ible, "så låt oss börja jobba!"
Denna berättarglädje är livsnödvändig för filmen, för på pappret handlar den oroväckande mycket om folk som konspirerar för att spänna upp en rep. Till slut blir det förstås lite tjatigt med allt detta förberedelsearbete (själva lindansandet var över efter 45 minuter) där olika föremål, i största hemlighet, ska bäras uppför olika trappor. Man får intrycket att den största risken för Petit var att åka fast i ett av tornen och få smäll på fingrarna av en vakt, snarare än att störta 400 meter och sluta sina dagar mot en gul taxi.
"Man on wire" är en film om en riktig praktgalning till konstnär, om ett typiskt geni med en lång, obevakad gräns mot galenskapen. Den utspelas i den technicolortid då människorna rökte och bar hatt och ett ständigt soldis tycktes råda och ge en perfekt fondbelysning till harmlösa eskapader som lindanseri. En annan tid då folk gick på lina mellan skyskrapor, inte flög in i dem.
Så jobbar vi med nyheter