Documenta-utställningen är en protest mot föregånde

Högt över den tyska staden Kassel tronar Herkules från Schloss Wilhelmshöhes märkliga ruinromantiska park. Den amerikanska konstnären Allan Sekula har använt den grekiska hjälten som utgångspunkt för en utomhusinstallation om andra slags stordåd. På fotografier skildras vardagslivets hjältar, ett monument till arbetet och livet i Kassel såväl som andra platser i världen.Sekulas fotografier är del av Documenta, världens viktigaste samtidskonstutställning, som hålls vart femte år. Också den ett stordåd av staden som arrangerar den. Entusiasmen och stoltheten hos invånarna är påtaglig, på denna ort som annars drabbats hårt av strukturomvandlingar. Somliga av de utställda verken diskuterar detta, som Danica Daki?s video med minderåriga, ensamma flyktingar, som visas mot bakgrund av en 1800-talstapet av El Dorado, landet av guld.*
Årets Documenta är en uppenbar protest mot de närmast föregående (1997 och 2002). I stället för ett tydligt uttalat tema är utställningen, enligt dess curatorer, formlös. En behändig katalog har ersatt föregångarnas monstruösa tegelstenar, som få orkade läsa och knappt heller bära. Den som vant sig vid att få konstnärerna grupperade efter varifrån de kommer eller var de verkar letar förgäves efter information. Katalogen förtecknar verken kronologiskt efter tillkomstår, inte alfabetiskt efter konstnärerna som också saknar uppgift om nationalitet. Det är förstås ett medvetet ställningstagande; konsten ska inte förstås i nationella termer.*
Det samlade intrycket av curatorernas omformulering av Documenta blir ändå: naivt. Ingen vill ha tillbaka 1990-talets över-curerade utställningar, där konsten mest blev illustrationer till utställningsarrangörernas "teorier". Men det är ett naivt påstående att det inte finns en ordnande struktur för årets utställning. Att det inte finns överväganden bakom valen av konstnärer eller hur de är arrangerande. Att dölja sina idéer och preferenser genom att inte sätta dem på pränt vittnar om ett förakt för publiken.En omedelbart synlig ordnande princip på utställningen är att verken arrangerats efter visuella likheter. Vid öppningen omtalades det som "formernas migrationer". Det tar sig uttryck som att en symmetrisk målning av John McCracken placeras nära en orientalisk matta. Som utställningsestetik framstår också detta som naivt. Dessutom ligger det något djupt kulturkonservativt i att betona likheter - som ofta beror på rena tillfälligheter - framför skillnader. Det är friktioner och kontraster som driver tankeverksamheten och utvecklingen framåt.Documenta-utställningarna emotses alltid med stora förväntningar. De uppfattas inte enbart som en termometer i samtidens konströv, utan även som indikatorer på vad som kommer att gälla under de närmsta åren. Att ha som bärande idé att konsten talar för sig själv är i detta sammanhang djupt oansvarigt. *
Det som räddar utställningen är emellertid de enskilda verken. Och de räddar den med råge. Trots att presentationen stundtals är förnedrande mot de enskilda verken och mot publiken, lyckas mycket av konsten ändå av egen kraft fånga besökarnas uppmärksamhet. Det gäller både nya verk, som den stora installationen "9 Scripts From A Nation At War" av fem amerikanska, tyska och danska konstnärer om krigets återverkningar på medborgare och medier, och flera äldre verk av inte minst östeuropeiska konstnärer.En enda svensk finns med: Johanna Billing som i förra årets rankning av tidskriften Flash Art placerade sig på en imponerande 18:e plats bland världens främsta konstnärer. På Documenta är hon bokstavligen och symboliskt ute och seglar. I en drygt 27 minuter lång video får vi följa skotska musiker på en seglats, till soundtracket av 1980-tals hiten This Is How We Walk On The Moon. Det finns säkert en tanke om socialt experiment, och om att få ut Edinburghborna på vattnet, men till och med för mig som är född och uppvuxen på västkusten blir verket poänglöst och trist.*
Ett betydligt mer intressant, spännande och roligt socialt experiment visar Artur Žmijewski. Han har fört samman fyra antagonistiska polska grupper till att föra en dialog genom konst: äldre "vanliga" kvinnor, katoliker, ultra-nationalister och socialister. De olika grupperingarna börjar med att utföra var sitt konstverk, laddade med för dem starka symboler, exempelvis korset och svärdet. Snart börjar de - i enlighet med lekens regler - ge sig på varandras verk. Först genom mindre tillägg i form av graffiti och övermålningar. Men snart genom att klippa sönder varandras kläder och tända eld på motståndarnas konst. Det hela blir en obehaglig påminnelse om de faktiska övergrepp som sker i världen utanför konsten. Slutligen kastar de ut varandras verk på gatan och överger den brandskadade lokalen. Vem kan väl efter detta tro på konstens goda inverkan och helande kraft?