Docenterna står för smart pop
När bandet nu spelar på Gotland mönstrar man en välkänd besättning trots de många medlemsbytena genom åren: Joppe Pihlgren, sång, gitarr, Jon Jefferson Klingberg, gitarr, Larry Lövgren, bas, Kricke Pihlgren, trummor och Idde Schultz, keyboard, sång.
Konsertstart sker med "Dags att bli hög". Kaxiga "Du är värd mig" är en av kvällens bättre nummer med rolig JJK-gitarr. "Champagne" känns dock seg och osprudlande. Idde Schultz håller en låg profil men får träda fram i exmedlemmen Mats Möllers "Sjunde himlen"
Bandet avverkar sina hitlåtar oroväckande tidigt. "Solglasögon", "Söderns ros", "Popmusik". Man undrar vad som skall bli kvar till extranumren. För de blir många, ordinarie set är väl kort, 40-talet minuter försvinner snabbt.
"Gordini" känns som ett konstigt extraval och den gillade nog bandet bättre än publiken liksom "Statyetterna faller".
Men det tar sig. "Chick-E-Chack" bjuder härligt brötig sologitarr signerad Joppe och man kan bortse från publikfrieret att bjuda upp lokal förmåga på scen. Och sen följer klassikern ("den bästa låt vi nånsin gjort") "Bensin i blodet". Och den spelsugna kvintetten klappas in igen. Så till slut är nog speltiden ändå att betrakta som normal.
Joppe Pihlgren verkar uppvarvad konserten igenom och agerar ömsom flygplan med utbredda armar ömsom supergitarrist. Han leder spelningen och styrkorna med auktoritet men är inte ogin och släpper fram flera av de övriga till sångmicken. Å andra sidan "fuskar" han ju själv på gitarr och eftersom även Idde lirar sådan ibland så blir det strängvariation konserten igenom.
Docenterna står för en smart popmusik som emellanåt larmar till. Warfsholmskonserten var ett bra exempel på det.
Så jobbar vi med nyheter