Djurbergska sagor om sex och våld

I morgon, lördag, öppnar två nya separatutställningar på Konstmuseet, den ena med animatören Nathalie Djurberg.
- Hon är en av Sveriges mest uppskattade konstnärer och en av mina - om inte den absoluta favoritkonstnären. Jag bjöd in henne och hon tackade ja, säger museets intendent Angelica Blomhage.
Den uppmärksammade konstnären, var nyligen nominerad till DN:s kulturpris och under våren väntar flera utställningar, i maj medverkar Nathalie Djurberg i 50-årsjubilerande Moderna Museets "Eklips - Konst i en mörk tid" och just nu arbetar hon för fullt med en kommande stor utställning i Milano och kommer därför inte själv att närvara vid lördagens vernissage.
- Det är väl sånt som händer när man arbetar med någon som år så i ropet, säger Angelica Blomhage.

Nathalie Djurbergs sambo och kompanjon Hans Berg - som gör musiken till filmerna, har däremot rest hit från Berlin där paret träffades och sedan flera år tillbaka är bosatt.
- Det var en ren slump att vi började arbeta ihop, en gemensam kompis övertalade Nathalie att hon skulle låta mig göra musik till hennes filmer. Hon ville inte alls det, hon hade samarbetat med musiker förut och det hade inte fungerat, så hon gav mig en film som hon ändå inte tyckte om, säger Hans Berg.
Han föll direkt för Nathalie Djurbergs animationer.
- Jag tyckte att det var det bästa jag hade sett, att det var helt fantastiskt. Av den videokonst som jag hade sett innan, var det så mycket som var dåligt eller som i alla fall inte tilltalade mig. Hennes animationer är väldigt suggestiva, vilket gör att min uppgift blir väldigt tacksam.

Hans Berg klarade eldprovet, då Nathalie Djurberg fick se sin film med hans musik började hon tycka om den och sedan dess har de arbetat ihop. totalt har de gjort ett 20-tal filmer tillsammans.
- Vi jobbar väldigt lika, vi är båda självlärda. Ingen har lärt Nathalie animation - det gjorde hon själv, i smyg på konsthögskolan i Malmö och jag har aldrig gått någon musikalisk utbildning, jag har spelat lite trummor och hållit på med elektronisk musik - techno, sen jag var tolv. Vi uppfinner båda två, allt efter som, säger Hans Berg.
Den upptäckarglädjen och avsaknaden av regler återspeglas i de tolv filmer, som nu ska visas på Konstmuseet, fem av dem visas för första gången i Sverige.
Vid en första anblick kan Nathalie Djurbergs animationer förväxlas med barnfilmer, men när leran tar form växer betydligt mörkare historier fram.
- Hon har det här sagolika formatet och sen handlar filmerna om lite svårare ämnen, ganska allmänmänskliga ämnen. Jag tycker om hennes konst, dels innehållet och formen, dels kombinationen, som jag tycker är helt fantastisk, säger Angelica Blomhage.
"There Ain?t no Pill" från 2004 har just en sådant sagolik framtoning, handlingen däremot saknar helt sagans dramaturgi och lyckligt slut. En naken flicka träffar en räv, som hon uppenbarligen är vän med, utanför sitt hus, men blir inburen i huset igen av sin far. Han klär på henne, hon klär av sig. Hon försöker gång på gång rymma ut till räven, han hindrar henne och passar mellan varven på att ta sig en Jägermeister.

Liksom i Nathalie Djurbergs övriga filmer är "There Ain?t no Pill" mer en iakttagelse än en berättelse, mer konstaterande än värderande.
Våld och makt - offer och förövare är återkommande teman i Nathalie Djurbergs filmer. I "Just because you?re suffering dosen?t make you Jesus" från 2005, sitter en kvinna i blommig klänning i ett kalt rum och låter en ung man gång på gång kyssa hennes ringar med stora lila ädelstenar, som för tankarna till en audiens hos påven. De kristna anspelningarna fortsätter då hon piskar den unge mannen, så att blodet från hans sargade rygg tränger ut genom skjortans vita tyg och tårarna strömmar. Han är det goda offret, men titeln antyder att den som lider inte prompt behöver vara ädel och innan filmen är slut faller även förövaren i gråt.
Nathalie Djurbergs filmer innehåller också mycket sex och nakenhet, som när ett kluster av manslemmar anfaller en ensam kvinna på ett folktomt kafé i "Just a Tot" från 2005, eller i gruppsexscenerna mellan tre vita kvinnor och Badain - en autentisk person som kom som slav från Västindien till det svenska hovet i mitten av 1700-talet, här klädd som kung medan han förlustar sig.

"In Our Own Neighbourhood" från 2007 är en av utställningens längre filmer, drygt åtta och en halv minut och berättar den spännande historien om ett kolonialhus och de människor som kommer och går i huset. Först lämnar överklassen huset, sen kommer familjen följda av en grupp nakna svarta stammän som byter ut de vita marmorpelarna mot totempålar, innan de i sin tur jagas bort av patrasket, som klottrar könsord och urinerar på fasaden.
Här blir vikten av Hans Bergs musik mer uppenbar än någonsin, då den i takt med filmens skeende ständigt ökar likt rysk folkmusik. Tillsammans bildar musiken och animationen en rå och burlesk film som för tankarna till Ettore Scolas "Fula, skitiga och elaka" eller Emir Kusturicas filmer.
- Film kan vara mer lättillgängligt för en större publik. Jag tror att Nathalie Djurberg har potential att locka en dels en mer snäv konstpublik, dels de som sysslar med film, men även unga eftersom hennes filmer kommunicerar på flera olika plan, säger Angelica Blomhage.

Utställningen på Konstmuseet pågår till och med den 20 april.