Värmen från publiken under hyllningskvällen till Josefin Nilsson i fullsatta Wisby Strand gick inte att ta miste på. Det blev jubel direkt när Ainbusk-medlemmarna Bittis Jakobsson och Annnelie Roswall gjorde scenentré och sjöng, kompade av Marie Nilsson Lind bakom pianot.
Hon har varit med hela den långa vägen från Alvare Töisar via Ainbusk Singers till Ainbusk. Sista gången hela kvartetten framträdde var 2008.
– Det här är en dröm, jag känner att jag kommer att gråta mycket i kväll, konstaterade Marie tidigt.
En lång rad artistkolleger, musiker, skådespelare och vänner passerade tribunen under den flera timmar långa föreställningen. Marie framhöll att man inte haft något genrep så emellanåt blev det lite improviserat.
Det bjöds förstås en hel del musik men även samtal och muntliga minnen. Någon sorgemässa blev det definitivt inte även om allvaret och känslosamheten förstås märktes emellanåt. Inte minst när Hanna Hermansson, (den tredje av systrarna Nilsson) läste ur "Josas bok".
Men så hade man också enats om att rätta sättet att hylla Josefin var via ett "jävla drag". Eller lite mer vildvuxet, eller ainbuskigt, som länsteaterchefen Thomas Sundström menade. Han fungerade som konferencier, diskussionsledare och berättade också omkring den sista gemensamma föreställningen, "Systrarna Sisters", som Marie och Josefin gjorde.
– Det blev succé, 22 planerade föreställningar blev 56.
Babben Larsson berättade anekdoter från tidiga möten där Ainbuskarna i början hade henne som sin idol och där hon i några uppsättningar fungerade som regissör och inspiratör. Hon hyllade också Ainbusks mix av glamour och feminism.
Musiken var förstås en viktig del och det blev naturligtvis en hel del Ainbusk-material. Exempelvis "Siv gutt", "För evigt nu" (tolkningen av Alphavilles "Forever young") och "Jag mötte Lassie" från "More Amore" som avslutade det ordinarie programmet.
Ingas Trio bjöd på sin egen "Marlickos Vendla" och Lee Gotvik drog på rejält vid några tillfällen, inte minst i "The Devil in the Hole". Merit Hemmingson lade ut ljudmattor i "Gotländsk brudmarsch" innan hon och övriga musiker avslutade akt ett med pappa Allans (som fanns i publiken) "Summan kummar".
Och Marie Nilsson Lind kunde slutligen också blicka framåt med viss tillförsikt. Inte minst med hjälp av Mina drömmars band.
– Jag känner glädje i bandet. Vi har många projekt och drömmar.