Diggiloo bjöd på tre timmars show
Drygt tre timmars underhållningsshow med musikaliska förtecken matades den femtusenhövdade publik med som infann sig till Diggiloo-konserten i Östergravar på tisdagen.
Foto: Fotograf saknas!
Ja, det är något av ett artistiskt smörgåsbord som inrangeras under shownamnet Diggiloo (efter den Holm-skrivna Herrey-schlagervinnaren "Diggiloo diggiley"). Här fanns någonting för alla åldrar, det handlar om en regelrätt familjeföreställning. Och därtill "Någonting att äta, någonting att dricka", som Karl Wehle sjöng en gång, det vill säga allt är upplagt för en långsittning med rejäl förtäring.
Närmast att jämföra Diggiloo med är förstås den Wellska rockrapsodin; samma mix av artister som skall tilltala olika kategorier, i en lång föreställning och med en kapellmästare som tar mycket aktiv del i programmet. I Diggiloo är det förstås melodifestivalveteranen Lasse Holm som är showens primus motor och som inte har något emot att scensynas. Han har spelat på Gotland åtskilliga gånger förr, med band som Moonlighters och Rankarna. Men det är 30-talet år sedan och låt- och showkavalkaden Diggiloo, som startade 2003, har inte tidigare gästat Gotland.
Nu inleder han med en rejäl omgång av sina egna hits. Alla, från "Främling" till "Cannelloni macaroni", hinns med från en scen inredd med bland annat ett antal soffor där artisterna emellanåt sitter i väntan på sin scentur I stället för som brukligt i sina loger. Ett öppet drag som bidrar till den vänliga stämning som genomsyrar evenemanget.
- Hej Gotland. Fantastisk tavla jag ser och ska ni bli bästa publiken. Lasse Holm inleder med lite plats- och publiksmicker.
I denna totalunderhållning ryms mängder av utlöpare som rock, jazz, opera, standup och, förstås, schlager. En del med originalartisten, mycket i coverform. Allt uppbackat av showens 15-mannaband. Spännvidden är stor. Under aftonen bjuds således ett Ennio Morriconemedley med westerntema via underbältetkomik till Måns Zelmerlöw i en innerlig Gilbert Becaud-tolkning på originalspråket.
Några axplock från kvällens jukebox:
Sprudelvattnet Linda Bengtzing börjar i 180 och ökar.
Måns Zelmerlöws Becaud-tolkning "Et maintenant" balanserar på smörighetens yttersta gräns men landar i stark närvarokänsla.
Nanne Grönvall får göra sin egen version av "bortgivna" hiten "Det vackraste". .
Lotta Engberg får tillsammans med publiken sjunga "Fyra bugg och en cocacola" med den korrekta titeln.
Molly Sandén tolkar Leonard Cohens något uttjatade "Hallelujah" så att den faktiskt griper tag igen.
Gotländskt? Jodå, eviga "Gotländsk sommarnatt" har slagit sig in även i Diggilooprogrammet, framförd av Magnus Johansson på trumpet. Och Thomas Petersson finner sig snabbt när publikens gensvar inte blir den förväntade på ett skämt: "Jag väntar mig ingen jätterespons. Jag är ju inte Smaklösa direkt".
I första aktens avslutande potpurri kompletteras proffsen dessutom av årets Tiljans talanger-vinnare Saga Björling och Alexandra Pallin som därmed förpassar Molly Sandén från platsen som programmets yngsta artist. Detta medley, "Globen 2008", är showens bästa inslag. Samtliga finallåtar i årets melodifestival görs i träffsäkra imitationer och versioner, såväl röstmässigt som visuellt. Inte minst Thomas Petersson firar triumfer i sina tolkningar av så disparata artister som Alexander Bard och Frida Muranius.
Och mellan den musikaliska mångfalden slår sig humorn in i form av nyss nämnde Petersson och Stefan & Kim som bland annat cowboyspexar. Men även Lasse Holm och Nanne Grönwall bidrar med humormonologer och då framstår det mycket klart varför de slagit igenom som musiker i stället. Över huvud taget blir det en klar musikseger över humorlaget i denna internmatch.
Lägg till allt detta även en dos allsång, publiklekar och upplockade personer som får göra melodititelcharader på tribunen. Det är generöst, sympatiskt och mycket. Publiken kan vandra hemåt, proppmätt.
Så jobbar vi med nyheter