Romanen Himmelsdalen skulle utspela sig i en trång alpdal. Med hjälp av Google earth hittade Marie Hermanson Lauterbrunnental i Schweiz.
Några dagar senare var hon på plats och försökte föreställa sig att alla i byn var psykopater.
Vad fick dig att börja skriva?
- Jag fick pappas gamla skrivmaskin och skrev historier av samma slag som de jag läste. Det blev långa berättelser inspirerade av Enid Blyton och Kitty, men de fick sällan något slut.
- När jag blev vuxen sökte jag till Journalisthögskolan och jobbade sedan som journalist, men jag jobbade hela tiden målmedvetet mot att bli författare.
Hur ser skrivprocessen ut för dig?
- Att samla material och skissa på en berättelse brukar ta ett halvår. Sedan sätter jag mig i arbetsrummet och skriver och det kan ta ytterligare ett och ett halvt år.
- Jag får ofta idéer när jag håller på med något helt annat. Idén till "Himmelsdalen" fick jag när jag spelade datorspelet World of warcraft. Jag var inträngd i ett bergspass med branta väggar och fick idén om en historia som skulle utspela sig i en trång dal i Alperna. På kort tid fick jag de stora dragen klara för mig: Tvillingar skulle byta plats med varandra på ett psykopatställe. Jag gick in på Google earth och hittade en schweizisk by som låg som i en spricka i landskapet. Fem dagar senare var jag där på riktigt, i Lauterbrunnental.
- Schweiz är lite mysko. Det är så rent och prydligt och känns som ett modelljärnvägslandskap där alla tågen går i tid. Men det perfekta kan bli lite kusligt. Man undrar vad de döljer. Det är fördomar, förstås, men de gav mig kraft och inspiration till den här berättelsen. Jag gick där i byn och rekade och föreställde mig att de rara människor som jag mötte egentligen var psykopater.
Vad är svårast med att skriva en bok?
- Det svåra är att jag får mina idéer i bilder. Som författare borde det inte vara så svårt att göra bilder till ord, men jag har inte särskilt lätt för att skriva. Det är en nåd de korta stunder då det flyter på.
Hur är det att möta sina läsare, som nu vid "Bokens dag"?
- Jag tycker att det låter som en floskel när författare tycker att det är så trevligt att möta sin publik. Ofta blir det envägskommunikation och inget möte. De bästa mötena uppstår ofta en tid efter det att boken kommit ut, på en biblioteksfilial, dit det kommer 15 personer.
Vad tror du om den tryckta bokens framtid?
- Det kommer alltid finnas någon som vill berätta och någon som vill lyssna och den tryckta boken har en jättebra form.