Deckaren som går på känsla

När GA träffar Pontus Silfverstolpe är han för konsthandeln Åmells räkning på snabbvisit på Gotland, för att titta närmare på en tavla som ska säljas vid Smågårde auktioner i Tofta. Utropspriset för oljemålningen signerad Carl Wilhelmson är 400 000 kronor och en sådan tavla köper man inte gärna osedd.
- Jag åkte hit till Gotland för att se om magkänslan kändes rätt och fastställa priset, säger Pontus Silfverstolpe.
Efteråt är Pontus Silfverstolpe är nöjd - med tavlan han just sett och med att vara på Gotland, om än bara över dagen.
- Jag skulle gärna bo på Gotland. Jag tycker otroligt mycket om naturen, all kraft stammar ur naturen. Det finns två saker jag inte kan leva utan - berg och hav, säger han.
Hit kommer Pontus Silfverstolpe gärna både i affärer och privat, hans svärfar Johan Rudling driver vingården vid Hallshuk.
- Det är häftigt att se att jordbrukstraditionen är i gång på helt nytt sätt i och med vinodlande i Sverige.
Här finns också gott om historia, ett av Pontus Silfverstolpes stora intressen och det är med viss fascination i rösten han talar om den välbevarade gamla Hansastaden.
- Jag tycker att Visby är fantastiskt underbart, att det får vara som det är, så orört i vart fall innanför murarna. Ni gutar har lyckats med att förädla, inte förstöra.
Intresset för det gamla och vackra väcktes redan i barndomen.
- Jag har alltid tyckt om formgivning och estetik. Som barn var jag mycket hos mormor och morfar och farmor och farfar. Farfar tog ofta med mig på museum och jag lärde mig tidigt att värdesätta kulturarvet.
Att det skulle bli hans profession var dock inte givet, på vägen dit har 33-åriga Pontus Silfverstolpe arbetat som såväl servitör och bartender, som plattläggare och trädgårdsmästare.
- Sen halkade jag in på ett bananskal på Bukowskis, jag fick en förfrågan av en kompis som jobbade där då en annan kille skulle sluta. Det började med att jag byggde utställningar och hängde tavlor inför auktioner.

På anrika Bukowskis öppnade sig en ny värld - fylld av gamla ting.
- Det är spännande för varje föremål berättar en historia. En tavla till exempel kan man titta på hur länge som helst och hela tiden ser man något nytt. Jag kan uppleva mer och mer, ju mer jag ser. Alla de här föremålen ger mig något. En gång klev en kvinna, som höll på med healing, in här i butiken och det första hon sa var "vad många själar det finns här". Det var inget jag hade tänkt på, men det är klart, så många människor har ju levt med föremålen.
Pontus Silfverstolpe blev chef för Lilla Bukowskis och arbetade där i fem år innan han började sin nuvarande tjänst som intendent på konsthandeln Åmells.
- Konstmarknaden är glödhet nu, inte sen slutet av 80-talet har vi sett priser som nu och inte heller det intresset, säger han.
Särskilt stort är intresset för samtidskonst, även om den klassiska konsten, som alltid, är efterfrågad.
- Det finns ett enormt intresse för samtidskonst. Vi hade en utställning med samtidskonst tidigare i höstas och fick väldigt mycket positiva reaktioner. Men man ska inte sticka under stol med att en del blir väldigt upprörda, dels över att det får kallas konst, dels över att det har blivit så dyrt på kort tid. Men man måste alltid knyta an till tanken hos konstnären och se sammanhanget, säger Pontus Silfverstolpe.
Att samtidskonsten provocerar är helt i sin ordning, det har den alltid gjort och att inge någon form av känsla är också konsten syfte, anser Pontus Silfverstolpe.
- Zorns kullor till exempel, vissa tyckte att de var fullständigt oanständiga när han målade dem, nu betalar man generellt mellan fem och tio miljoner för en bra oljemålning. Mycket som är provocerande i dag kommer att kosta mycket pengar i framtiden. Hela tanken med konst är ju också att den berör, på ett eller annat sätt, det är det konsten ska göra.
För Pontus Silfverstolpe, som själv saknar akademisk utbildning, är känslan ett viktigt verktyg i arbetet med konst och antikviteter.
- Ska man bli riktigt kunnig måste man arbeta med föremålen. De är en sak att se dem på avstånd, då kan man bli akademiskt duktig, men om man ska få den där känslan måste man ta i dem, känna på dem och titta på dem - inuti och på baksidan, säger han.
Yrket rymmer också en kombination av beständighet och föränderlighet, som tilltalar Pontus Silfverstolpe.
- Det är ett oerhört socialt arbete, jag möter mycket folk och föremål, det gör att det är väldigt ombytligt. Det finns också en spänning varje dag, vad ska hända i dag, ska det komma in en Carl Larsson värd tio miljoner kronor genom dörren? Jag skulle ha svårt att ha ett arbete där jag vände på samma papper varje dag.
Kanske var det därför Pontus Silfverstolpe anmälde sitt intresse då produktionsbolaget Jarowskij vände sig till Bukowskis i jakt på en programledare till "Antikdeckarna".
- De frågade det yngre gardet om de var redo att provfilma och sen av en slump blev jag och en kollega uttagna. Det var väldigt spännande att kliva in i en helt ny bransch och se hur den världen fungerar och hur mycket arbete det ligger bakom ett tv-program.
I går började den femte säsongen sändas, av tv-programmet där Pontus Silfverstolpe, tillsammans med Anders Welander, letar efter värdefulla föremål på loppmarknader och i privata hem och många har oanade skatter.
- I bland har folk ingen aning om vad de har hemma, i bland vet de vad de har, men inte riktigt vad det är värt. Vad som är nytt den här säsongen är att vi förlänger programmet till en timme. Vi kommer även att följa upp föremål som varit med i tidigare program och det kommer att erbjuda en del överraskningar, bland annat utlandsresor, så Antikdeckarna blir nu internationellt, säger Pontus Silfverstolpe.

Intresset för den här typen av program är stort och enligt Pontus Silfverstolpe välkomnar branschen ett ökat intresse och medvetande kring antikviteter.
- Det som är överraskande är att människor i så olika åldrar är intresserade, många unga kommer fram till mig och det är himla roligt. Om det här kan få folk att förstå att det finns ett enormt kulturarv, som vi måste hjälpas åt att förvalta, så har vi vunnit något redan där.
Huruvida programmet fyller den funktionen är ovisst, men en vecka senare meddelar Pontus Silfverstolpe över telefon, att Åmells vann budgivningen om Carl Wilhelmson-målning. Klubban föll på 490 000 kronor.
Nu ska tavlan fraktas till Stockholm, där en konservator tvättar målningen, avlägsnar smuts och missfärgningar, fyller i färgbortfall och spänner duken. Därefter får tavlan en ny ram och man gör efterforskningar för att kunna skriva ihop en text om verket och föra in det i katalogen för försäljning.
Målningen ska sedan, i smickrande belysning, visas i Åmells lokaler på Stureplan och slutligen, förhoppningsvis, inbringa en god slant.
- I dagsläget är den lite platt, den är inte i helt perfekt skick, men när vi har gjort allt det där hoppas vi att det ska bli en riktig pärla, säger Pontus Silfverstolpe.
Den som söker skall finna, men kanske inte nödvändigtvis fynda.