De tar Mathissen till Bottarve
Det har gått 40 år sedan de båda vännerna och kollegorna sist spelade pjäsen tillsammans.
- När Pinter blev nobelpristagare satt vi och tittade på hans underbara tal och då sa Sten att jag och Roffe spelade Pinter när vi var unga, på Studentteatern. Sen dröjde det inte mer än tio minuter så ringde telefonen och det var Rolf som sa att ska vi inte spela Pinter, säger pjäsens regissör Barbro Oborg, gift med Sten Ljunggren.
- Rent textmässigt finns hur mycket som helst att arbeta med, den är så bra skriven, både spännande, rolig och hemsk. Den rymmer så otroligt mycket, fortsätter hon.
Den 27 juni är det premiär, på ny scen, men med samma skådespelare, om än äldre och visare.
- Jag tror att det är en fördel, det är lättare efter 40 års liv, erfarenheter och tillkortakommanden, säger Rolf Skoglund.
- Vi hade inte så mycket tankar kring den då, säger Sten Ljunggren.
Pjäsen utspelar sig i en rå källare, i Birmingham, där det pågår ett samtal mellan yrkesmördarna och kompanjonerna Ben och Gus.
- Det är två män i en källarlokal, som väntar, man vet inte riktigt på vad de väntar, men så småningom förstår man varför de är där, säger Sten Ljunggren.
Rummets knapphändiga inredning består av två britsar, med slitna gråa filtar och mittemellan sängarna finns mathissen, en indikation på att något hotfullt finns över dem.
- Det är något där ovanför, men Wilson, vem är han? Han som drar i trådarna på dem. Vem är det som bestämmer? Säger Barbro Oborg.
- Hela pjäsen handlar mycket om makt och att människor nästan alltid inordnar sig i hierarkin, att människor ordnar sig över och under, säger Sten Ljunggren.
- De är offer och förövare, förövare och offer, säger Rolf Skoglund.
Medan den något yngre mannen Gus, Rolf Skoglund, försöker prata för att uthärda, tiger Ben, Sten Ljunggren, desto mer och gång på gång tystar han sin kompanjon.
- Det är väldigt tydligt att en är överordnad och en är underordnad. På ett sätt är de som ett gammalt gift par, men med väldig dominans av den ena parten. De har jobbat ihop i alla år och har också fastnat i rollerna där den ena är väldigt dominant och de lyssnar inte på varandra längre, säger Sten Ljunggren.
- Man antar att de hör samma svar som de fick förra gången, säger Rolf Skoglund.
Det finns en väldig anspänning i pjäsen och i den rådande situationen blir saker som en kopp te viktiga för Gus, men spisen saknar gas och då han beklagar sig, blir han genast tillsagd av Ben att sluta upp.
- Du får en kopp te efteråt, vad är det med dig, säger Ben.
- Jag vill ha en kopp innan, säger Gus, missnöjd och frustrerad över att saker och ting försämrats.
- Jag tänker på alla ställen, vi får en nyckel och där finns en tekanna, men aldrig en levande själ, säger Gus.
I väntan föds också tvivlet och medan Ben bortförklarar och bara vill lyda order, börjar Gus alltmer ifrågasätta deras situation.
- Jag har tänkt på en sak, vem är det som städar upp efter oss? Vem städar, det skulle jag bra gärna vilja veta.
- Tänk om de inte städar upp efter oss, säger Gus.
Vana vid att stå på de stora scenerna, möter Sten Ljunggren och Rolf Skoglund denna sommar, under 23 föreställningar, sin publik på en betydligt mindre och intimare scen.
- Jag tycker att det har en kvalitet att den är så liten, det förhöjer själva instängdheten, de kommer ju inte därifrån förrän de har gjort sitt jobb, säger Sten Ljunggren.
Så jobbar vi med nyheter