Dagens kyrkliga hyckleri i centrum för Länsteaterns "Tartuffe"-version
Så benämner Länsteatern sin version av klassikern "Tartuffe" som hade premiär på fredagskvällen. Det är tillika vårens stora repertoarsatsning.
Och det är en korfattad beskrivning som håller. Jean-Baptiste Moliére (egentligen Poqueline) attackerade dubbelmoral och fördomar i sina komedier och där han i "Tartuffe" inriktar sig på religiöst hyckleri och kyrkliga avarter. Länsteatern har behållit komiken samtidigt som man vinklat in skeendet på moderna, omdebatterade frikyrkliga företeelser som Livets ord, Knutby och den Ölandspastor vars predikan ledde till åtal för hets mot folkgrupp.
Länsteatern har inför denna föreställning byggt om sin teaterlokal till vad den en gång var - en frikyrka. Kyrkfönstren finns kvar men invändigt är det rejält omgjort i salongen där spelet försiggår i två plan. En spiraltrappa leder från den nedre med predikstol och äkta kyrkbänkar försedda kyrkosalen till övervåningens lägenhet med släktporträttsraden i centrum.
En scenografi signerad Suzane Crepault (som också svarar för kostym) som imponerar och förstärker skeendets autenticitet. Ulf Grönhagens ljussättning, särskilt av kyrkfönstren, understryker kapellkänslan. Musikarrangören Anders Alm bygger upp stämningslägena vid sitt piano.
Åtta skådespelare gör "Tartuffe". Teaterns fasta duo, Lennart Bäck (Tartuffe) och Lena Bogegård (lokalvårdaren Dorine), är givna. Lena Bogegård gestikulerar och levererar sina ordkaskader med påtagligt välbehag.
Evert Jansson (församlingsäldsten Orgon) och Mats Sundberg (Orgons svåger Cleante) är flitiga inhoppare hos Länsteatern. Niklas Larsson (dubblerar som Orgons son Damis/Marianes fästman Valére) och Catrin Rodosi (Orgons hustru Elmire) har hämtats från annat teaterhåll medan gotländska Camilla Eriksson (Mariane, Orgons dotter) är under skådespelarutbildning.
Birollen som exekutionsbetjänten Loyal från Klintehamn kreeras omväxlande av Jan-Eric Granwald (på premiären) och Leif Svensson. En figur som dock får en viktig del i upplösningen.
Lennart Bäck har en speciell, dubbel uppgift; han inleder med att spela kvinna och övergår sedan till huvudrollen. Detta så tillvida att skrymtaren Tartuffe gör scenentré först efter pausen, innan dess talas det om honom så att förväntningarna byggs upp. Så som "uppvärmning" agerar Bäck även karaktären Pernelle, Orgons mor och en synnerligen amper dam. Där tar han scenkommandot direkt.
Bäck/Tartuffe får sedan i sin huvudroll lägga kraft på att frammana sin figurs dubbelkaraktär. Tartuffe är djupt from mot sin omgivning/medspelarna när så erfordras men visar för publiken öppet sitt hyckleri när han utan samvetskval förför och förgör sedan han nästlat sig in hos familjen Orgon. Han har här fått en slickad framtoning som når sin fulländning när han blottar ett par guldkalsingar.
Länsteaterchefen Örjan Herlitz
har regisserat och varit flitigt involverad i pjäsens modernisering. Han och ensemblen vill således spetsa till och ge en kontroversiell föreställning med klara nutidstecken. Det fungerar sådär. Att tänka sig Tartuffe som en blandning av en salvelsefull Åke "Öland" Green och Knutbypastorn är förstås inte särskilt svårfunnet. Lite populistiskt känns det dock att hamra på dessa och andra frikyrkliga fenomen som redan fått rejäla doser stryk via debatter och diverse standup och humorprogram.
Ensemblen har omarbetat texten ganska rejält. Man har strukit, ändrat och lagt till repliker, dagens fenomen som sms och kongresshallen har skrivits in. Handlingen är således förlagd till nutid och till Gotland. Men, kvar finns den ålderdomliga, rimmade versformen alexandrin. Ett sexfotat versmått med parrim som inte medger utrymme för improvisation utan här måste utantilläxan sitta stark. Det tar ett tag innan man vänjer sig och tycker att formen klingar muntligt naturlig. Den ovana talformen ställer också stora krav på skådespelarna och verkar inte passa alla, ibland låter det ganska styltigt.
Den gjorda moderniseringen kommer egentligen tydligt fram enbart i andra avdelningen. Första akten inleds visserligen med hela ensemblen i frireligiös nutidssång, "Räck mig din hand", men sen blir det tämligen renodlad Moliére. Alexandrinformen bidrar starkt till detta och där det inte aktas för rov att rimma exempelvis hjärta/smärta.
Men i andra aktens inledande Tartuffe-förkunnelse skippar man den bundna formen för ett tag så att svängarna kan tas ut rejält med en tungomålstalande Bäck i högform. Här bjuds också på en absurd kurtis där Tartuffe söker förföra Orgons fru alltmedan Orgon alltmer öppet smygande tar del av och i skeendet.
Att Moliére fortfarande flitigt spelas handlar förstås om att det grundläggande budskapet ännu fungerar och känns aktuellt. Fast frågan är om det egentligen är en klassiker som håller än i dag, när slutet anses så daterat att det måste skrivas om.
I slutfasen är det i Moliéres snart trehundrafemtioåriga originaltext kungen som ställer allt tillrätta igen, kungamakten drev författaren inte med. Och det slutet duger uppenbarligen inte numera.
Hur Länsteatern valt att avsluta sin version skall förstås inte avslöjas. Men 50 rader har strukits och 20 skrivits till så det handlar om en ganska rejäl omgörning med viss aktuell anknytning.
Så jobbar vi med nyheter