FRAMTIDSTRO Clara Klingenström har lämnat de destruktiva åren och låter nu musiken bära henne framåt. ”Nu har jag fått chansen att nå drömmen, jag tänker inte sabba det här” säger hon.
Under våren gav Clara ut sin första låt någonsin, ”Ensam i en stad”. Men en röst nära lyssnaren sjunger hon ut sitt hjärta, sin sorg och sin förtvivlan.
– Jag har alltid haft väldigt nära till känslorna. Om jag är arg blir jag jättearg, är jag glad så är jag jätteglad, mår jag dåligt blir jag superlåg, säger hon.
”Jag dricker för att känna mig närmre mig själv, det gör så ont att se nåt försvinna” sjunger hon i ”Ensam i en stad”.
Vi ska komma dit i den här intervjun, till de tyngsta känslorna.
I tidigare intervjuer har hon sagt att hon periodvis mått psykiskt dåligt. Nu berättar hon om verkligheten, om ett periodvis destruktivt leverne, sökandet efter kärlek och om en stundvis längtan efter det eviga mörkret.
Men hon berättar också om musiken, den livgivande.
Vi ses i Vibble sedan Clara kommit hem till Gotland för sommaren, här bor mamma, Claras största stöd i att aldrig släppa tagit om drömmen, ”du kan göra vad du vill” har varit ett orubbligt motto.
Clara är tacksam, högt värderar hon den support hon fått därifrån. För det har inte alltid varit lätt att hitta sin plats.
Det är så hon säger det när jag frågar om uppväxten i Garda och åren på Högbyskolan i Hemse.
– Jag har aldrig känt att jag riktigt passat in, jag fick sällan vänner på djupet och längtade hela tiden bort från Gotland, särskilt under högstadietiden.
Kärnfamiljen upplöstes under de åren och Clara hamnade, säger hon, i ett känslomässigt kaos.
Så efter nian blev det verkligen Stockholm och låtskrivarlinjen på Rytmus musikgymnasium i Nacka. En sort flykt, lika mycket till något som ifrån.
I dag, snart ett decennium senare, ser hon en arg, ensam och blyg tonåring utan något större självförtroende i konsten att vara människa.
Men när det gällde just musiken, hennes rödaste hjärta, vek hon aldrig med blicken eller lät jantelagen segra, i det avseendet visste hon vad hon ville och vill.
Hon pratade med skivbolag, arrangörer och andra i branschen med en självklarhet som i någon mån förvånar henne. Det var tron och viljan att nå fram och lyckas som var bränsle.
– Vi sjöng och spelade mycket hemma när jag var liten och jag har velat bli artist sedan jag var sex, sju år, det minns jag tydligt, säger hon.
Musiken, och att skriva låtar, har varit hennes verktyg när verkligheten gjort allt för ont. Då har hon suttit vid pianot och senare med gitarren och formulerat vägar framåt.
Genom åren har hon framträtt i en hel massa sammanhang, lokalt och i tv; Tiljans Talanger, Idol, Imagine Sweden, skapat sig erfarenhet.
Trots detta hoppade hon av det så högt längtade musikgymnasiet, det faktum att betyg skulle ges i konsten att skriva låtar pressade allt för mycket, säger hon.
– Du vet, jag kom från kaos här på Gotland där jag gick på någon slags överlevnadsinstinkt. Att sedan komma bort från allt, till Stockholm...allt bara brakade ihop.
Hur då?
– Jag kom i väg, kunde andas ut...och då kom alla känslor i fatt, det blev för mycket, ett annat slags kaos, på ett sätt, som jag inte fixade.
I Miami Beach i Florida är det party och vilda nätter på klubbar, under palmerna och på stranden där Atlanten väser in.
Det var här Clara hamnade på hösten för tre år sedan, främst för att förbättra språket. Ofta har hon framträtt på engelska, men under hela livet parallellt skrivit på svenska.
– Men länge tyckte jag svenskan blev för intim, eftersom jag alltid skriver om det jag känner kom det lite för nära, det kan kännas lite läskigt.
Så mer och bättre engelska skulle det bli. Istället fick hon se sig landa i beslutet att göra svenskan till sitt sångspråk.
– Det låter lite löjligt, nästan, men det var som att jag hittade mig själv, där i Miami, jag landade. När det är på svenska jag bäst kan uttrycka mina känslor, varför ska jag då inte göra det?
Ja, varför?
– Så nu kör jag på det, ”Ensam i en stad” är första låten, förhoppningsvis kommer det ytterligare någon singel i höst och sedan en EP eller ett album.
Clara har sedan i vintras kontrakt med skivbolaget Freebird Entertainmet och har hjälp av bland andra gotländske producenten Tobias Fröberg och Mattias Glavå från Göteborg. ”Bolaget har ställt upp otroligt mycket och hjälpt mig att gå vidare” säger hon.
”Jag dricker för att känna mig närmre mig själv” sjunger Clara i ”Ensam i en stad”. Det är ord från hennes allra innersta, för i samband med flytten till Miami hamnade hon i ett destruktivt leverne.
Sena nätter, tunga mörka morgnar, hon lärde sig var kickarna fanns och vad de bestod av, de som kunde ge henne en stunds lugn från sin ångest och från den depression hon utvecklat redan innan hon lämnade Sverige.
De stunder hon kunde känna sig lätt var då hon inte var vid sina sinnen.
Vi sitter i solen, det är högsommar och Clara är tyst ett tag, tänker sig bakåt, bara ett par år, alldeles nyss, egentligen.
– Ja, säger hon, lever man som jag gjorde...det för med sig en massa skit, man tar dåliga beslut som leder till ännu mer ångest. Det var kul i början, jag hittade min plats, kände mig accepterad för den jag var, vilket jag aldrig gjort förut, men sedan...
Ja?
– Sedan blev det bara mer och mer, snurrade fortare och fortare, det höll inte. Så efter något år åkte jag hem igen.
Hon har tagit sig ur det där nu. Tror hon. Hoppas hon. Även om ångesten finns kvar, hon säger att den gör det. Liksom ligger latent. Hon vet att hon inte är ensam, för vad det kan vara värt..
– Jag hör många som säger att de mår dåligt. Ofta har det med sociala medier att göra, man ser andras ”perfekta liv” och även om man vet att det inte är sanningen så är det så lätt att förminska sig själv.
Så vad gör du när tillvaron tynger för mycket?
– Skriver musik, det är ett bra verktyg. Och jag börjar lära mig vilka som är mina verkliga vänner, det jag kan vara som jag är med, både ytlig och djup, beroende på vad vi behöver.
Du har lätt för att bli kär, har du sagt i en annan intervju. Hur är det att vara kär?
– Skönt, härligt...men det är också svårt. När jag mått för bra har jag ofta vänt taggarna utåt, inte släppt in, rädd för att bli sårad. När man en gång blivit sårad vet man hur ont det gör. Jag har nog sökt kärlek på ett ganska destruktivt sätt.
Så...?
– Nu får det vara, skrattar hon. Ett tag, i alla fall.
Jag frågar hur det ser ut där inne i den värsta ångesten, då när längtan efter det eviga mörkret faktiskt varit svår, och hon säger att det är just svart, hopplöst och utan minsta gnista.
– Men jag har lärt mig hantera det, meditation hjälper, jag mediterar mycket, annars får man ta professionell hjälp.
Hur mår du idag?
– Bra. Jag har det destruktiva bakom mig, så är det. Jag mår bra, nu har jag fått en chans att göra något med min musik och den ska jag ta.
När Clara återvände till Stockholm från Miami hyrde hon bokstavligen en garderob; inga fönster och soffkuddar på golvet. I dag har hon jobbat sig uppåt på bostadsmarknaden; tillsammans med sin katt bor hon i ett kollektiv tillsammans med fyra kompisar.
Det var hemkommen från USA hon skrev sin hittills enda utgivna sång; ”Ensam i en stad”. Om att leva ett dubbelliv där utsidan inte visar hur insidan mår, ju mer folk omkring, desto mer ensam.
Ytterligare låtar finns alltså inspelade, än fler finns skrivna. Nu, under sommaren, skriver hon konstant. Hon säger att hon älskar det, att känna hur musiken växer fram, det som nu är indieorienterat till skillnad från hennes tidigare singer/songwriter-stil.
Det är en tid av förväntan och framtidstro, en tid av hopp och viss otålighet, kan man tänka.
– Förhoppningsvis når jag min dröm och skivbolaget hjälper mig verkligen på vägen dit. Just nu är det lite väl mycket hummus och nudlar i slutet av månaden, ler hon.
Under hösten 2017 fick Clara möjligheten att framträda på en stor #Metoo-manifestation på Sergels torg i Stockholm, där hon sjöng flera gånger tidigare nämnda låt.
En häftig grej men också ett ställningstagande då den bransch hopn är verksam i är långt ifrån jämställd.
– Jag tog kontakt med arrangörerna, för mig var det viktigt att vara med.
Hur ser du på efterdyningarna av #Metoo, har någonting förändrats?
– Nej, ingenting.
Inte?
– Jo, generellt har det blivit bättre tjejer emellan, vi får och tar lättare stöd av varandra och har blivit medvetna om att ”alla” faktiskt drabbats, men bland männen...där är det ingen skillnad.
Hur då?
– Det kan vara allt från hur man blir tilltalad till att få en att känna sig obekväm, ”jag kan stämma din gitarr, då går det fortare”, en inte särskilt stor grej men något som sitter sedan gammalt, i traditionella könsroller. Jag har alltid varit emot det där.
”Det gör ont att kasta bort nånting man trott på så länge, det var du som jag kunde lita på, men du har skapat sår. Trådarna man knytit ihop har gått av som du och jag, jag är ensam i en stad”.
Magnus Ihreskog