Chopin spelad med ett stort mått av spelglädje
Först ut var ett stycke av Zemlinsky som spelades med ömsom rytmisk pregnans ömsom smekande. Zemlinsky har i sitt stycke utnyttjat flygelns hela register vilket klangligt gjorde sig fint i ruinen.
När Jablonski så spelade Chopin var det lekfullt och färgat av spontanitet. Det är också nödvändigt för att Chopin ska lyfta, det är inte musik som spelar sig själv genom att trycka på rätt tangenter i rätt följd.
Ingen musik mår väl bra av frånvaro av tolkning, lika lite som övertolkning, men att framföra Chopin kräver ett stort mått spelglädje av det slag som gavs prov på i onsdags.
<span class='mr'>*</span>
nnDÄREFTER spelade Trio Mats, där cellisten Mats Rondin var ersatt av Torleif Thedén. Och det gick ju bra det också, i synnerhet eftersom det var Sjostakovitj pianotrio nr 2 som framfördes.
Varje gång jag hör Thedén spela Sjostakovitj blir jag övertygad om att just så måste det vara, avskalat men känslosamt på samma gång.
Mats Zetterkvist, violin och Mats Widlund, piano bidrog i allra högsta grad till att förverkliga Sjostakovitj förtätade stämning.
<span class='mr'>*</span>
nnEfter paus återtog Peter Jablonski scenen tillsammans med Takashi Shimuzu och Mats Zetterkvist, violin, Avri Levitan, viola och Torleif Thedén, cello. César Francks pianokvintett stod på programmet.
Ett erotiskt och orgiastiskt kammarmusikstycke, sa Staffan Scheja i sin presentation av verket som också orsakade Franck en örfil av hustrun.
Att lyssna på Francks pianokvintett är som att bli bjuden på en mycket mäktig gräddbakelse. Sjok av toner och ackord som förflyttar sig likt klossar.
Att Franck var organist är inte svårt att höra eftersom stråkarna ofta används som tjocka orgelackord.
Men det är högromantiskt, vackert och mycket väl utfört även om man tumlar ut ur ruinen tämligen osugen på efterrätt.
Så jobbar vi med nyheter